Ni vet.
Hela världen bara försvinner under ens fötter.
Men sen inser man efter ett tag att man faktiskt är ett geni och så är allt lugnt.
Vad gör ni i stunden då ni tvivlar?
Brukar överanalysera musiken jag lyssnar på.
känner i hela kroppen hur kass jag är?
efter den första insikten går man inte tillbaka. ödmjukhet är väldigt mycket lättare att stå stadigt med två fötter på. sedan får du chansen att i stället uppleva små glimtar av ditt storartade snille, inte av ett överrumplande tvivel. det låter väl rätt mycket trevligare?
svnfpudkA:
efter den första insikten går man inte tillbaka. ödmjukhet är väldigt mycket lättare att stå stadigt med två fötter på. sedan får du chansen att i stället uppleva små glimtar av ditt storartade snille, inte av ett överrumplande tvivel. det låter väl rätt mycket trevligare?
du är så bra
den sekundära pycnoharkessiska teorin: då är jag ett barn
storhetsvansinne har väl aldrig varit ditt problem? du är ju redan ödmjuk så det räcker.
svnfpudkA:
storhetsvansinne har väl aldrig varit ditt problem? du är ju redan ödmjuk så det räcker.
hm
jag har aldrig tänkt att jag är ett geni.
jag har alltid trott att försvarsmekanism till min rädsla, blyghet och osäkerhet gör att jag inbillar mig att vara ett geni.
Men det kanske är tvärtom. Min ödmjukhet gör mig rädd, blyg och osäker för att inte storhetsvansinnet ska segra.
Hursomhelst borde jag söka hjälp.
(Är alltså lite halvt skönt ironisk i den här tråden så att ingen tappar hoppet om mig)
stereo total:
jag har aldrig tänkt att jag är ett geni.
Det enda vi vet här är att du inte vågat säga högt att du tror att du är ett geni.
Är ett geni
Fantastiskt:
Det enda vi vet här är att du inte vågat säga högt att du tror att du är ett geni.
jag skulle inte ha några problem med att erkänna något sånt. speciellt inte på internet.
när jag var liten trodde jag att jag var smart för min ålder. det är det närmsta egen geni-förklaring jag varit.
är inget geni, tänker bara på ett sätt som anses stötande
