De nedfrusna mammutarnas vittneshörd

● Hur det kom sig att tusentals stora mammutar blev nedfrusna i Sibiriens is har förbryllat vetenskapsmän i flera decennier.

Den engelska tidskriften ”New Scientist” framhöll, i kommentarerna till en ny teori, att de nedfrusna mammutarna ”är bevis för att den sista istiden kom över jorden mycket plötsligt”.

Professor Fred Hoyle vid University College i Cardiff och Elizabeth Butler vid universitetet i Oxford ”påpekar att om den sista istiden ... hade tagit tusentals år på sig för att breda ut sig över jorden, skulle mammutarna ha haft tid på sig att flytta söderut till ett varmare klimat.

Att de är så utomordentligt välbevarade vittnar också om att de blev mycket snabbt nedfrusna efter döden — annars skulle de ha börjat förruttna.”

För att förklara hur en sådan plötslig nedfrysning kunde inträffa framkastar Hoyle och en kollega till honom den teorin ”att en stor mängd ... stoft från kometer kom in i de övre skikten av jordens atmosfär” och reflekterade solljuset, så att jorden kyldes ned på ”bara några få år”.

Men är en sådan vilseledande och osannolik förklaring nödvändig?
Nej.
Bibelns berättelse i Första Moseboken ger en enkel, otvetydig lösning som stämmer överens med alla fakta.
Den talar om att det fanns vatten ”ovan fästet” eller ”himmelen” före floden, vilket kan ha lett till att ett mer jämnvarmt klimat var rådande över hela jorden, så att mammutar och annat liv kunde trivas i de nordliga regionerna.

Då ”himmelens fönster öppnade sig” vid tiden för floden, kunde det mycket väl ha inträffat stora temperaturförändringar som ledde till att dessa områden plötsligt fick uppleva en period av iskall kyla, som bevarade mammutarna och annat liv i det tillstånd i vilket man har funnit dem. — 1 Mos. 1:7, 8; 7:11, 12.