Det är inte mycket jag förstår. Och livet förbryllar mig. Jag fattar inte varför, hur eller när. Jag fattar inte varför jag är här.
Fattar inte hur jag ska göra.
Fattar inte när min tid kommer.

Jag vill kanske inte veta alla svaren, men jag vill åtminstonde förstå vad i helvete jag håller på, varför det är som det är och varför jag.. Jag vet inte, föraktar hela jävla världen. Äcklas av människors beteende. Äcklas av vad som kallas förtroende och lojalitet.

Blodsband, visst. Man behöver kanske mer än bara blodsband, man behöver kanske vara en familj. Men blodsband går inte att ändra på.
Alla andra går att bryta bort. Men du kommer ALLTID att ha blodsband till ditt eget kött och blod.

Jag har så mycket tankar och funderingar.
Jag vet att jag aldrig kommer förstå världen, jag vet att inte kommer vara ihågkommen om hundra år.

Jag vet att jag inte är någon speciell, jag kommer inte att rädda någon. Jag är en helt vanlig person. Dock har alla olika uppfattningar om att vara en hjälte. Och nu snackar jag inte om superhjältar som flyger och är superstarka.

Nu snackar jag om de hjältar som finns där i alla lägen för någon som behöver en. Hjälpa någon att andas lättare.
Vardagliga hjältar? Nej, sånna finns fan inte vardagligen.
Så tänker inte kalla dom för de. Riktiga hjältar. Kött och blod. Inge påhitt av människans fantasi. Stålmannen, spindelmannen, batman, you name it. Faktum är att dom inte finns.

Så, riktiga hjältar finns där ute. Det vet jag.

Det är dock lätt att tro att någon är det, där skenet bedrar.

Livet handlar inte om att vara mentalt frisk. Det handlar inte om att ha grymma rykten. Det handlar egentligen inte ens om att bli älskad. Enligt mig.. Hjälp någon att andas lättare. Sitt ner och lyssna på en kompis. Be din morsa om förlåtelse om hon gjort nått du inte tycker va passande. Visa förtroende till din kompis genom att lätta på ditt egen hjärta eller samvete.

Vad handlar livet om?
Det handlar inte längre om att föröka och hålla den mänskliga rasen levande. För Moder jord har fått nog. Som det är mycket väl demonstrerat. Vi är för många parasiter på för liten platta. Förr eller senare vänder någon på plattan och stampar till den.
Jorden kanske bara är en jävla platta som ska vändas på. Vi är för många.

Begreppet om livets mening har för tillfälligt gjort en grym U-sväng. Iallafall för min del.

Hur i helvete ska man veta vad vi ska göra nu? Kanske vår tid är förbi. Fanvet jag...

Det här kommer ändå inte betyda ett jävla skit. Förr eller senare existerar vi inte längre, ingen salut, ingen som kommer ihåg dig tillslut.

Du har därmed aldrig existerat.

Var tvungen att skriva av. Det där är vad som rör sig i mitt huvud på mindre än 1min. 60 jävla minuter på en timme.. 24 timmar på en dag..

Jag vet inte. Vad tycker ni?