Bash a Brat:

Men som sagt, kan du punkta ner det lite bättre? Kommer inte kunna skriva något meningsfullt svar till ett så långt inlägg.

Det är två tendenser jag talar om:
1. Föraktet mot oliktänkande/annorlunda - hur folk som stödjer parlamentariskt arbete, och mot medelklassen, bland annat.
2. Den ibland alltför lättvindiga inställningen till våld som arbetsmetod, och de faktiska konsekvenser den får för rörelsernas legitimitet.

Och mina frågor var:
A. Är det något som du själv märkt av?
B. Känner du igen dig i det, och i så fall vad är din inställning till det?

Exempel och så finns i huvudtexten.

dzjugasjvili:

jag väntar ivrigt på svar på vad i mitt, eller andras, utseende som visar på deras politiska läggning. det kan vara intressant att veta.

Med risk för att bli anklagad för påhopp så låter jag medvetet bli Jag vet hur lättstött du är iosib. Precis som alla andra autonoma som inte kan hantera en tillsägelse från "farbror blå".

Stringburka:

Långt inlägg

Nyanserat och bra, håller med om det mesta.
Tycker dock att den autonoma rörelsen är på väg i rätt riktning, bort från självgodhet och sekterism. Tror det ofta handlar om barnsjukdomar, den autonoma rörelsen är ung i Sverige både sett till medelåldern på aktivisterna och till hur länge det ö.h.t. funnits en autonom rörelse. Men jag känner helt klart att den är på väg att mogna.

Läste följande inlägg på socialism.nu:

1. Den primära skiljelinjen mellan den autonoma rörelsen och den reformistiska/konventionella/parlamentariska (Vilket ord är bäst?) är synen på arbetarautonomi, självorganisering och direkt aktion. Istället för traditionella vänsterns betonande på legalitet har autonoma rörelsen betonat legitimitet.

2. Den absolut "viktigaste" frågan för den autonoma vänstern under större delen av 00-talet har varit arbetsplatskampen och allmänningarna. Parallellt med fackliga reorganiseringen har det skett ett "återvändande till vardagen", där autonoma grupper ägnat sig åt att stärka den ofta informella/ibland formella organiseringen på arbetsplatser, i bostadsområden och som brukare/konsumenter. Detta har tagit sitt uttryck i konferenser som Vår makt, utomfackliga stödaktioner (som vid Connex, Lagena osv), ockupationer, självreduktionskampanjer (Planka.nu), virtuella allmänningar (Piratbyrån) etc. Fokus har ofta legat på att organisera de som fallit utanför etablerade arbetarrörelsen (osäkra anställda, arbetslösa, extraknäckande studenter, obetalt hemarbete). Perspektivet har alltid inriktats på organisering underifrån snarare än facklig tillhörighet.

3. I reaktion mot svarta blocket som återvändsgränd har autonoma rörelsen utvecklat nya former av massmilitans under 00-talet, såsom konfrontativt ickevåld, social olydnad, svärmtaktiker, okontrollerbara gatufester. Initiellt fungerade de vita overallerna som en viktig identitetsmarkör, även om dessa togs av efter Göteborg. Även andra symboler för "osynlighet" har använts, under tex Osynliga partiet-kampanjen.

4. Reclaim the City/Streets som koncept eller metod har varit en viktig tidsmarkör för den svenska autonoma rörelsen under 00-talets mitt, även om detta sakta avtagit. Blockadformen har kommit att fylla en allt viktigare form i massprotester, pga dess effektivitet mot postfordistisk Just in time-produktion.

5. Autonoma rörelsen skiljer sig från antifascenen, som kretsat kring gatukonfrontationer mot nynazistiska gatugäng och haft Salemmanifestationen/motdemonstrationen som sin viktigaste fråga, och anarkiströrelsen, som inriktats på att konstruera frizoner och varit mer subkulturellt inriktad. Både antifascenen och anarkiströrelsen har använt sig av svarta blocket-identiteten vid massaktioner. Autonoma rörelsen har kännetecknats av en mer omfattande ideologisk diskussion och studier, samt varit mer innovativ vad gäller att förnya utomparlamentariska vänsterns arbetsformer, teoribildning och organisationskoncept. Influenserna har snarare varit marxistiska än anarkistiska.

/.../

Säpo, polisen o media har ju usel koll. De baserar sina undersökningar på Anna-Lena Lodenius böcker som ju handlar enbart om 90-talsrörelsen. Och på 90-talet stämde istort sett Makiladoras beskrivning ovan. Men det skedde ju en massa intressant från 99-01 och framåt, som förändrade hela autonoma rörelsen - den bröt med anarko/antifasidan (mer i vissa städer, mindre i andra). 90-talet var ju enfrågerörelsernas årtionde med AFA-nätverket som organisatoriskt hegemonisk struktur (även om Folkmakt var en anomali). Även 90-tals-SUF-klubbar var ju i mkt identitetspolitiskt.

99-00 sker ju ett brott med idpol, autonoma rörelsen ställs mer på en klasspolitisk grund igen och börjar eftersträva generella intressen/kamper. Antifascenen förlorar sin centrala roll o blir perifier, det samma med anarkistprojekten. Men eftersom svartablocket/gatugängskonfrontationerna väcker mest uppmärksamhet från Säpo/media fick de en oproportionerligt stor exponering ändå under 00-talet.

Tråden låst på grund av inaktivitet