Gillar titeln.

trams:

Gillar titeln.

Visste att du skulle

Brk g:

Utan att höra hennes vädjanden genom hjärtslagen.

Övrigt:

Du är fett efter Kråkslott!

Vad "kul" att den lyckades påverka dig så mycket att du kände ledsenhet.

Vill ha språket.

Idoufe:

Vill ha språket.

Du kan ha det.

Brk g:

Du är fett efter Kråkslott!

Du är bra. Fler noveller!

Kråkslott:

Du är bra. Fler noveller!

Visst. Gulstjärna och pussar till dig om du orkar läsa.

Här är den senaste:

Viktor ska handla mat
Viktor skulle gå till affären. Han spottade och kräktes nästan, och det var för att han var arg; han tyckte inte om att handla, för i affären brukade han bli påmind om materialismens elände. Han bajsade, svor och gick samtidigt; dörren smällde han igen vårdslöst och himlens vakande tålamod undflydde helt träffzonen för hans okontrollerbart cirkelrusande tanketåg, som successivt eroderades av affekternas stormvindar tills han - transitivt och måhända invasivt - nådde ett säreget, potentiellt illavarslande tillstånd av endopsykisk excitation som inte gärna jämföres med något annat än urstadiets nödvändigt utompersonliga kraftuppbåd - dock förstås med den oblyga skillnaden att det här var alldeles överflödigt, liksom otympligt och direkt destruktivt.

Även i detta tillstånd var hans kroppsliga och motoriska tillgångar dock fullgoda, varför han plöjde genom staden - som, beströdd av omsorgsfullt utplacerade men i huvudsak demolerade, och därför ideligen blinkande, surrande, glittrande och mumlande, lyktstolpar, och genom dessa ljuspunkters tänkta likhet med synapsklyftornas flitiga, men irrationella synkronicitet utgjorde en slags öm nidbild av hans kontextuella dysfunktion, samtidigt som dess greppbara aktualitet, utsträckning och mångfald kontrasterade skarpt mot den förhistoriska vredens bortomkategoriska existensfrustration och dennas fatala singularitet - och alltså försatte den i en omisskännlig och avslöjande relief. Det hela var - till ingens förvåning, får jag förmoda - synnerligen misstänkligt, men undgick faktisk uppmärksamhet i egenskap av fullständigt ogreppbart och språklöst undanglidande - det var för upptagna människoögon bara ett mörker; en dött mekaniserad partikel på provisorisk kollisionskurs. Tanketåget hade för länge sedan spårat ur, men dess färdriktning stannade i lasten. Nu var det bara fem meter kvar till affären.

Viktor öppnade dörren och steg in i oset från de krossade drömmarnas idoga slit och överlevnadsinstinkternas drabbande och anstötliga näckhet för att sedan fortskrida allt längre i denna stipulerade värld av förruttnelse, ensamhet och allt annat dåligt. Han tog en korg och väste lite, men det senare var bara för att han hade slut på bajs. Om han hade varit vid sina sinnens fulla bruk hade han insett, och uppskattat poängen i, att korgtillgripandet förlängningsmässigt syftade till att fylla på hans bajsförråd, men detta scenario är problematiskt inte bara på grund av tingens bestämda och nödvändiga flöde utan också på grund av att han ju hypotetiskt, given den nämnda insikten, inte rimligen skulle ha något högprioriterat intresse av att fylla på sitt bajsförråd. Dessa kontradiktioner och besvär utgör väl en nog så tydlig, om än förvisso äcklig, metafor för den internaliserade fullkomlighetens omöjlighet och de vardagliga implikationerna av denna. Vi är besvikna på verkligheten - ändå vill vi handla mat, vara i affären och koka av ilska, precis som Viktor nu fortsatte att göra. Det är skitkonstigt.

Han tog majs. Han tog lök. Han tog kött. Han tog bröd. Han tog tomatkross. Han slängde allt det på golvet i affären och snattade. Han sprang. Han sprang bort från affären och eländet som var i den, och mot en gryende sinnesfrid.

----

En äldre text som fick bra respons:

Tänka och skriva

Jag nalkas en rand där oavhängighetens princip övergår det allmäna förståndets delvis kronologiskt bundna begrepp.

Människans lott är att - i egenskap av både härskare över och slav under tiden - fylla sin kappsäck; bära en börda vilkens närvaro och vikt syftar till att ge människan frihet från otillräcklighetens likaledes tunga ok.

Laglöshetens egentliga bestämmanderätt ekar genom hennes sinnes brokigt inredda salar.

När hon så möter en annan av sitt slag är det uteslutande med skräck i blicken - måhända är den dold under förlustelse, men den är oåterkalleligen urkällan till allt samspel.

Den gör sig fåfänglig, som söker spegla sig själv i sin medmänniska - och så även den som vill se andras gunster och brister i sig själv. Människans yttersta och enda syfte är att utveckla sig till sin fulla potential - sin fulla blomning. Den välgörande särarten kan endast odlas som en produkt av total inre isolation. Det krävs ett värderingsbefriat erkännande av andras karaktär; en blick som kastas genom, snarare än på, dessa; ett okritiskt, men för den skull inte ömt, granskande utan strävan och slutmål; ty den gör sig dåraktig, som söker utveckla andra utefter sitt eget förstånd - och så även den som genom andras omdöme och analys vill se sig själv växa.

Det är bäst att bajsa en gång om dagen och att kissa tre gånger om dagen.

Jag har ont i magen och rör mig omkring. Jag är en gammal man som oroar mig över döden. Sedan sätter jag mig på soffan och sveps in i ett lugn; där låg en gurkmacka, och i glaset skvalpade vatten innan jag skapade ett hav däri, som stormade bort. Klockan sitter fast i väggen, mitt emot mitt ansikte, och jag speglas i dess blanka glas. Någon död släkting har gjort min klocka för länge sedan, och en sjöman vinkade till mig från stormen i havet i glaset - undrade var klockan var. Fick till svar en blid viskning; "sju". Den var åtta (jag ville säga sex, men vågade inte). Således är det tre saker i rummet, men det var tre även innan, varefter klockan ersatte sjömannen. I mitt ansikte ser jag både finnar och rynkor - mina ögon är täckta av gurkskivor, varav den ena nu ligger i magen. Den andra ska jag torka och kasta.

Någon tänker på mig, det känner jag. Det känns som när det kliar i hårbotten, fast i magen. Ibland vaknar man av det. Jag tänker tillbaka och hoppas på att väcka någon som drömmer. Innan jag blev rebuslösare kände jag mig ensam i hela världen; allt var bara karusellhästar som snurrade kring mig, åt samma håll hela tiden. Nu vet jag att ensamheten blundar när hjärtat bultar av min vänskap till livet. Jag ramlar av en häst ibland, och då stannar allt. Det låter som om man trampar på mossa.

Avsked är det bästa jag vet. Antag att man skiljs från frukterna i kappsäcken genom förtäring. Avsked är avföring. Mina vänners välvilja växlar från potentiell till reell kraft först då jag säger adjö, äter upp dem och aldrig mer hör deras knarrande harklingar. Man får inte känna skam över svagheten i att klippa av sin livlina, för varje svängning innebär en övergång till ett högre vibrerande tillstånd.

Ett långnaglat finger repar en dyr fernissa. Jag ler. Människan blir fullkomlig och vacker först då hon förstår att neka tingens sken all betydelse, och endast söker tillfredsställelse genom en sinnrik lek med andras andar. Jag skrattar. En gastande man, oklanderligt manikerad, ger sin felfria hy en frånstötande ton av tidiga ålderstecken. En stressat uppjagad konfrontationslusta. Jag tänker på min varma bringa som pulserar av längtan efter att genom förening med nagelkvinnans blygsamma och angenäma sätt sjunga en lovsång till det underbara allt som möjliggör min stilfullt utdragna sorti. Hud mot hud, naket utlämnade ger vi varann knippen av värdelöst hopp som driver tramphjulen. Hennes glasögon skaver mot min nästipp. Ansiktet dras ihop i vad som för en bråkdels sekund ser ut att vara en hemsk grimas, innan jag ser att det egentligen är ett uttryck för ren och oförfalskad Kärlek. Jag darrar, skakar, krampar. Ler tillbaka. Det exploderar inuti mig. Jag rycks upp ur mina tankars varma sköte; håller i ett paraply. Det regnar ute, och dropparna smattrar mot rutan. Den gastande mannens rödflammiga förmaningar antastar den felfria mänskligheten, men förmår inte göra hennes mjuka svällande skepnad till annat än en ännu starkare medlare av ren livslust. Jag är svarthårig, resignerad, iförd en gång färgglad, nu urblekt randig ylletröja. Jag är ute efter böcker om statistik, ekonomi, lantbruk, något. Mitt inre skriker efter bekräftelse, och efter att få bekräfta; tysta någon annans lika heta skri. Motsägelsernas högljudda brus skänker mig sinnesro; jag balanserar på toppen av bergskedjan som bildades när förnuft och känsla kolliderade i ett tektoniskt drama.

En kopp kaffe, en ramsa för att komma ihåg Tysklands fem största städer 1987 (Frankfurt bubblare), ett svagt minne av mystisk binär kod. Jag älskar dig på tio olika språk! Ingen mjölk, inget socker. Alla ser vänskapligt, nyfiket mot mig, för jag lyser av gullig överambition. Jag ska bli hennes; det kan de förstå. Att hon ska bli min är en hemlighet. Lite surt, bittert. Snabbkaffe, en sensualismens folköl. Jag briserar. Jag älskar den svala unkenheten; den är självutlämnandets tambur. Jag visste allt redan när jag dansade fel på klassfester, åt för mycket och kände mig som en bubbla av skam; när jag trodde jag var kär men bara var svag. Nu vet jag ännu mer. Jag ska bli halv.

Inne i badrummet är det varmt. Lyckan bubblar. Skjortan åker av. Min lem är inte i tjänst; med skämtsamt förakt utsöndrar den varm, ljuv urin i väntan på enhet med kvinnan. Jag förlustar mig i min träls omedelbara behov. Hör kluttar plaska i vattnet (uppblött torkad gurka, smörgås), tvättar händerna och rättar till frisyren. Den blir mer fel än innan. Spänningen förlöstes på ett lägre plan, men är nu redo att ansättas på min rena varelses förnuftsnivå. Jag är en målinriktad jaktpilot. Jag har varit i Japan, Sverige, Milano och Afrika. Ingen vågar möta min blick; rödsprängd, kall, ljummen, varm, världsvan. Skarp som en kniv i ett barns oförstående händer.

På vägen hem märker jag att himlen, som tidigare skrämt mig med sin mörkblå oändlighet, värnar om den själ som bor, andas och sällskapar sig själv i brist på bättre uppehälle. De tindrande ljuspunkterna erinrar mig om sand på avskalad hud. Människan är varken ting eller gestalt. Jag fantiserar om att få omfamna hennes kropp, i scenariot hypotetiskt brännskadad, anstötlig. Jakten på halvhet skyr inga ytliga förhinder. Hon blöder på mig; jag behagas av hennes andes blotta närvaro. Hon kan inte svälja, hon kräks, hon bajsar på mig; jag vill inget hellre än att förgås i hennes heta låga. Alla världsliga belöningar blir förlängningar av den centrala godhet som utstrålar från henne - ingenting kan stoppa mig. Jag strävar efter ömsesidig underkastelse, och kommer inte att nöja mig med skönhet, kyla, distans.

Jag är en mager, snäll yngling som köper godis och ett paket cigaretter. Den nattöppna mackens fluorescerande bildskärmar visar djurporr, men den gränslösa Kärlekens evigt roterande urverk förvandlar apans erekta snopp till en underbart vacker singularitet. Den ejakulerar, inte utan att bereda mig viss avundsjuka. "Varför tittar ni på det där?" frågar jag flinandes, med axellångt hår, men kassören bara skakar på huvudet. Det rusar som av rocksång.

Jag har skrivit sonater; använt franska versmått; ritat namnlösa bilar i marginaler; varit min egen upphovsman. Nu vill rovdriften rikta fokus utåt; har färdigstöpt pusselbit. Ramen är lärosätets fyrkantiga institution - jag är en skata som flyger förbi i mitt eget synfält när allting smälter. Ser bara en platonsk idé av söt, dyster främling; nickar försiktigt.

Hennes långa naglar kliar mig i hårbotten i magen. Någon tänker på mig.

----

(har mer sexuellt orienterade skrivelser att meddela om intresse finns)

Kan ej läsa långa saker utan att bli rastlös. Vill dock fortfarande ha ditt språk.