Hans-Peter: Bibeln är vår utgångspunkt kring hur vi ska leva i samhället.

Nu är du säkert mer bibeltrogen och "Gudsälskande" än de allra flesta här på forumet. Men jag måste ju trots allt ställa frågan - tycker du inte Gud gjorde ett extremt misstag och fel när han å ena sidan "skapade" människan men alla våra extremt mycket fel och brister... å andra sidan inte tog lärdom av syndafallet och utrotade djävulen? 

Svara nu inte utifrån Bibeln sett utan enbart utifrån ditt eget önsketänkande!  

Tänk vad annorlunda livet på jorden hade varit om våra förutsättningar hade varit annorlunda. Eller som en icke namngiven filosof uttryckte det - jag är inte ett dugg rädd för att hamna i helvetet när jag dör. Livet på jorden i nutid ÄR helvetet. Dvs alla levande människor på jorden befinner sig redan i helvetet 

Pink Purple Babe: Nu är du säkert mer bibeltrogen och "Gudsälskande" än de allra flesta här på forumet. Men jag måste ju trots allt ställa frågan - tycker du inte Gud gjorde ett extremt misstag och fel när han å ena sidan "skapade" människan men alla våra extremt mycket fel och brister... å andra sidan inte tog lärdom av syndafallet och utrotade djävulen?

Gud har medvetet lämnat fältet öppet för Djävulen att fresta och locka folk i synd eftersom Gud vill att man ska välja Hans väg av egen vilja. Satans frestelse blir en prövning av vår tro. Hade Djävulen inte funnits så hade det heller inte funnits något alternativ till Guds kärlek och då hade folk valt Guds väg för att de känt sig tvingade snarare än för att de ville det själva, så jag tycker det var en alldeles utmärkt strategi av Gud och inget misslyckande eller misstag.

meh, djävulen är coolare!

BootyLuvah:
meh, djävulen är coolare!

Beklagar att du känner så.

Jag ska be för dig.

Hans-Peter:

Gud har medvetet lämnat fältet öppet för Djävulen att fresta och locka folk i synd eftersom Gud vill att man ska välja Hans väg av egen vilja. Satans frestelse blir en prövning av vår tro. Hade Djävulen inte funnits så hade det heller inte funnits något alternativ till Guds kärlek och då hade folk valt Guds väg för att de känt sig tvingade snarare än för att de ville det själva, så jag tycker det var en alldeles utmärkt strategi av Gud och inget misslyckande eller misstag.

Du utgår hela tiden från människan, Bibeln och Gud vilket jag tycker ger en något skev bild av livet på jorden. Jag hävdar fortfarande att Guds största misstag var när han skapade människan. Kanske att människan också är en orsak till att över huvud taget Djävulen existerar... enl Bibeln.

Universum är väl ca 13 - 14 miljarder år gammalt.

In physical cosmology, the age of the universe is the time elapsed since the Big Bang. The current measurement of the age of the universe is 13.798±0.037 billion years ((13.798±0.037)×109 years or (4.354±0.012)×1017 seconds) within the Lambda-CDM concordance model.

Vårt eget solsystem inkl jorden är väl ca 4,5 miljarder år gammalt. Dinosaurierna levde på jorden för 230 miljoner år sedan fram till för bara 65 miljoner år sedan. Redan då fanns det ju mängder med andra djur på jorden. Om det fanns människor eller männoskoliknande varelser är väl mindre sannolikt. Däremot finns det bevis för att de första männoskoliknande varelserna dök upp för några miljoner år sedan. Det är enl min uppfattning Guds största misstag. Hade Gud låtit vår planet förbli en planet enbart med djur och annat liv så hade inte vi idag behövt leva med den ondska och fasa som enl Bibeln Djävulen och all ondska har fört med sig.

Om man tar en vanlig måttstock på 1 meter så har ju människans existens på jorden varat kortare tid än en miljondels millimeter om hela måttstocken motsvarar jordens och vårt solsystems existens.

Så för att bevara vår planet i hyfsad kondition fram tills dess att vätet på solen är slut och hela vårt solsystem kollapsar så vore det optimala om alla människor dog ut och vi återlämnade planeten till naturen och djuren. Det var väl just detta jag försökte pålysa genom att påstå att Guds största misstag var att inte eliminera Djävulen från första början.

Btw, en rent hypotetisk fråga i största allmänhet - tror du att Gud skapat liv på några andra planeter i universum? Då menar jag inte just människor utan liv i största allmänhet. Han borde ju rimligen ha testat med liv på några andra planeter innan han bestämde sig för just jorden eftersom det gick 10 miljarder år dvs 10.000 miljoner år mellan universums tillkomst till vårt solsystems tillkomst. Eller skapelse om du så vill.

BootyLuvah: meh, djävulen är coolare! 

Ska man hårddra skillnaden mellan Gud och Djävulen dvs mellan det goda och det onda så kan man ta ett ex med en trafikolycka.

Du råkar ut för en trafikolycka... får sladd på bilen på grund av halka, krockar med en älg, krockar med ett rattfyllo eller whatever. I båda fallen blir bilen skrot men i det första fallet kliver du ur bilen helt oskadd. I det andra fallet får du både armar och ben avslitna och får så allvarliga hjärnskador så du blir liggandes på sjukhuset i en respirator resten av livet.

Det är skillnaden mellan det goda... och det onda. Dvs enl Bibeln skillnaden mellan Gud som det goda och Djävulen som det onda.

Sedan att jag anser at Gud är alldeles för passiv mot det liv han skapat på jorden och borde gripa in med sin power vad beträffar rena sk naturkatastrofer typ vulkanutbrott, jordbävningar, tsunamis, meteoritnedslag osv samt även regional torka, översvämningar och även av människan skapad terror typ krig mm.

Men där har jag och religionen olika åsikter, tyvärr.    

Pink Purple Babe: Det var väl just detta jag försökte pålysa genom att påstå att Guds största misstag var att inte eliminera Djävulen från första början.

Jag tror jag förstår hur du menar, men Gud skapade ju människan till sin avbild med alla dess fel och brister och Han vill att vi ska älska Honom, men att det samtidigt måste ske av egen fri vilja och då måste de som sagt ha ett alternativ. Det är därför Djävulen finns. Gud skulle kunna utrota Djävulen i denna minut om Han ville och tvinga människan antingen direkt eller indirekt att följa Honom, men det skulle nog kännas en aning falskt.

Pink Purple Babe: Btw, en rent hypotetisk fråga i största allmänhet - tror du att Gud skapat liv på några andra planeter i universum? Då menar jag inte just människor utan liv i största allmänhet. Han borde ju rimligen ha testat med liv på några andra planeter innan han bestämde sig för just jorden eftersom det gick 10 miljarder år dvs 10.000 miljoner år mellan universums tillkomst till vårt solsystems tillkomst. Eller skapelse om du så vill.

Det är mycket möjligt. Det har jag faktiskt aldrig funderat över. Bibeln nämner ju ingenting om det iaf så jag antar att vi helt enkelt får fråga Herren den dag vi dör och kommer till paradiset.

Fjärde Moseboken (Numeri), 11 kapitlet

Elden i Tavera

Folket klagade bittert inför Herren. När han hörde dem greps han av vrede, och Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret. Folket bönföll Mose om hjälp. Han bad till Herren, och elden dog ut. Platsen fick namnet Tavera eftersom Herrens eld hade drabbat dem där.

Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: ”Om vi bara hade kött att äta! Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.” – Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. När daggen föll över lägret om natten föll också manna.

Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd och sade till Herren: ”Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.”

Då sade Herren till Mose: ”Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.

Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!”

Mose svarade: ”Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?” Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.”

Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.

Två män – den ene hette Eldad, den andre Medad – hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: ”Hejda dem, herre!” Men Mose svarade: ”Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!” Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.

Folket får vaktlar men straffas

Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån. Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret.

De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem. Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där.

Fjärde Moseboken (Numeri), 12 kapitlet

Herren försvarar Mose mot Mirjam och Aron

Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush. De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.” Och Herren hörde det. Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.

Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!” Och alla tre gick dit. Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram, och han sade:

”Lyssna till Herrens ord:
Finns det en profet ibland er
visar jag mig för honom i syner,
talar jag till honom i drömmar.
Inte så med min tjänare Mose:
honom har jag anförtrott hela mitt hus.
Till honom talar jag öga mot öga,
öppet, inte i gåtor.
Han skådar Herrens gestalt.
Hur kan ni vara så djärva
att ni klandrar min tjänare Mose?”

Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem. Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk sade han till Mose: ”Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå. Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.” Då ropade Mose till Herren: ”Nej, nej, gör henne frisk igen!” Herren svarade honom: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.”

Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.

Fjärde Moseboken (Numeri), 13 kapitlet

De tolv spanarna

Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen.

Herren talade till Mose: ”Skicka några män att utforska Kanaan, det land som jag skall ge åt israeliterna. Ni skall skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar.”

Mose skickade då ut spanare från Paranöknen enligt Herrens befallning; alla var ledande män bland israeliterna. Detta var deras namn: från Rubens stam Shammua, Sackurs son, från Simons stam Shafat, Horis son, från Judas stam Kalev, Jefunnes son, från Isaskars stam Jigal, Josefs son, från Sebulons stam Gaddiel, Sodis son, från Josefs söners stammar dels Gaddi, Susis son, från Manasses stam, dels Hosea, Nuns son, från Efraims stam, från Benjamins stam Palti, Rafus son, från Dans stam Ammiel, Gemallis son, från Ashers stam Setur, Mikaels son, från Naftalis stam Nachbi, Vofsis son, och från Gads stam Geuel, Makis son. Detta var namnen på de män som Mose skickade att utforska landet. Hosea, Nuns son, fick av Mose namnet Josua.

När Mose skickade dem att utforska Kanaan sade han: ”Gå genom Negev och upp i bergsbygden och se efter vad det är för ett land. Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många? Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor de i läger eller i befästa städer? Är landet bördigt eller kargt? Finns där träd eller inte? Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet.” – Det var vid den tid då de första druvorna mognar.

Männen gav sig i väg och utforskade landet från Sinöknen till Rechov nära Levo-Hamat. De gick upp genom Negev och kom till Hebron. Där bodde Anaks ättlingar: Achiman, Sheshaj och Talmaj. (Hebron grundades sju år före Soan i Egypten.)

Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de av en vinranka med en enda druvklase, som två man fick bära mellan sig på en stång, och plockade också granatäpplen och fikon. Platsen fick namnet Druvdalen efter den druvklase som israeliterna skar av där.

När fyrtio dagar gått återvände de efter att ha utforskat landet. De kom till Mose och Aron och Israels menighet i Kadesh i Paranöknen. De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. De berättade för Mose: ”Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung – se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak där. I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna.”

När folket då vände sig mot Mose försökte Kalev lugna dem. ”Låt oss dra ut och erövra landet”, sade han. ”Vi rår på dem.” Men männen som hade varit med honom sade: ”Vi kan inte dra ut i strid mot det folket, de är starkare än vi.” De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat: ”Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett land som förtär sina invånare. Och alla vi såg var storvuxna, vi såg till och med jättar där.” (Anakiterna var ett slags jättar.) ”Då tyckte vi att vi var som gräshoppor, och det måste de också ha tyckt.”

Fjärde Moseboken (Numeri), 14 kapitlet

Folket revolterar

Nu bröt hela menigheten ut i klagorop, och folket grät natten igenom. Alla israeliterna knotade mot Mose och Aron. Hela menigheten ropade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” Och de sade till varandra: ”Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.”

Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den församlade israelitiska menigheten. Och Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, som båda hade varit med om att utforska landet, rev sönder sina kläder och sade till den israelitiska menigheten: ”Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett underbart land. Om Herren är tillfreds med oss kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. Gör bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!” Men hela menigheten ropade att de skulle stenas.

Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna.

Herren sade till Mose: ”Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de vägra lita på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? Jag skall slå dem med pest och göra slut på dem, men av dig skall jag göra ett större och mäktigare folk än detta.”

Mose svarade: ”Och om egypterna får höra det? Du har ju med din kraft fört ut detta folk från dem. Och om de berättar det för invånarna här i landet? De har ju hört att du, Herre, finns mitt bland detta folk, du, Herre, som visar dig för dem ansikte mot ansikte, hört att ditt moln finns ovanför dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. Om du nu dräper hela detta folk i ett enda slag kommer de andra folken, som har hört om dina storverk, att säga: Herren förmådde inte föra sitt folk in i det land som han hade lovat dem med ed. Det var därför han slog ihjäl dem i öknen.

Nej, Herre, visa din stora makt och bekräfta dina ord: Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led. Förlåt nu detta folk dess skuld i din stora kärlek, liksom du har förlåtit dem under hela vägen från Egypten och hit.”

Herren svarade: ”Jag hör din bön och förlåter dem. Men så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och är mig trogen. Därför skall jag låta honom komma in i det land där han redan har varit, och hans ättlingar skall lägga det under sig. Nu bor amalekiterna och kanaaneerna i dalarna. I morgon skall ni ta en ny väg: bryt upp och gå genom öknen i riktning mot Sävhavet.”

Herren talade till Mose och Aron:

Hur länge skall jag behöva stå ut med denna onda menighet och dess knotande? Ja, jag har hört hur israeliterna har knotat mot mig. Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, ni skall få det så som jag har hört er själva säga. Här i öknen skall ni bli liggande som lik, alla ni som blivit mönstrade, alla som är tjugo år eller mer, ni som har knotat mot mig. Ingen av er skall komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i, ingen utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, skall jag låta komma dit, och de skall bli hemmastadda i det land som ni har förkastat. Ni själva skall bli liggande som lik här i öknen, och era söner skall valla sin boskap i öknen under fyrtio år; de skall bära straffet för er otrohet tills ni allesammans har blivit lik i öknen. Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag. Då kommer ni att inse vad det betyder att trotsa mig. Jag, Herren, har talat. Ja, så skall jag göra med hela denna onda menighet som har gaddat sig samman mot mig: här i öknen skall de allesammans mista livet, här skall de dö.

De män som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid återkomsten hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att sprida falska rykten om landet, dessa män som hade spritt onda rykten om landet drabbades nu av Herrens straff och dog. Av de män som hade varit i landet och utforskat det överlevde bara Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son.

Nederlag mot amalekiter och kanaaneer

Mose framförde sitt budskap till israeliterna, och hela folket hängav sig åt sorg och klagan. Tidigt nästa morgon ville de tåga upp mot höglandet. ”Vi har felat”, sade de, ”men nu vill vi ge oss av till det land som Herren har talat om.” Men Mose sade: ”Varför överträder ni Herrens befallning? Det kommer inte att gå väl. Ge er inte av, Herren är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender. Där uppe möter er amalekiter och kanaaneer, och ni kommer att falla för deras svärd. Ni har vänt er bort från Herren, och därför kommer han inte att vara med er.”

I sitt övermod tågade de ändå upp mot höglandet, men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergen där de bodde, slog dem, krossade dem och drev dem ända till Horma.

Fjärde Moseboken (Numeri), 15 kapitlet

Matoffer och dryckesoffer

Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall ge er och där ni skall bo, och ni vill offra ett eldoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller som frivillig gåva eller i samband med era högtider, och därmed ge Herren en lukt som gör honom nöjd, offret av tjurar eller får, då skall den som ger Herren detta offer också bära fram en tiondels efa siktat mjöl blandat med en kvarts hin olja som matoffer, och som dryckesoffer vid sitt brännoffer eller slaktoffer en kvarts hin vin för varje lamm. Är det en bagge, skall du bära fram två tiondels efa siktat mjöl blandat med en tredjedels hin olja som matoffer, och som dryckesoffer en tredjedels hin vin. Då ger du Herren en lukt som gör honom nöjd. Och när du offrar en tjur som brännoffer eller slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, skall du samtidigt med tjuren bära fram tre tiondels efa siktat mjöl blandat med en halv hin olja som matoffer, och som dryckesoffer skall du bära fram en halv hin vin. Då blir det ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.

Det sagda gäller för varje tjur och varje bagge, för lamm och för killingar. Så skall ni göra med varje enskilt djur, oavsett hur många ni offrar. Alla infödda israeliter skall göra som här är sagt, när de vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. Och när en invandrare eller en tillfällig besökare nu eller i framtiden vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd, skall han göra på samma sätt som ni. En och samma stadga skall gälla i församlingen för er och för invandraren som bor hos er. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled. Ni och invandrarna skall handla på ett och samma sätt inför Herren. Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för invandraren som bor hos er.

Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall föra er till och ni äter av det bröd landet ger, skall ni offra en gåva åt Herren. Den första brödkakan ni bakar skall vara er offergåva, på samma sätt som när ni ger en offergåva från tröskplatsen. Det första som ni bakar skall ni genom alla släktled ge som en gåva åt Herren.

Offer för ouppsåtliga synder

Om ni eller era efterkommande utan uppsåt försummar att följa dessa bud – under tiden från Herrens första befallning och allt framgent – de bud som Herren gav Mose, allt det som Herren har befallt er genom honom, då gäller detta:

Om det är menigheten som har begått en ouppsåtlig försyndelse, skall hela menigheten offra en ungtjur som brännoffer, en lukt som gör Herren nöjd, tillsammans med de föreskrivna mat- och dryckesoffren, och därtill en getabock som syndoffer. Prästen skall bringa försoning åt hela den israelitiska menigheten, och de får förlåtelse, ty det var fråga om en försyndelse utan uppsåt, och de har inför Herren burit fram sin gåva, ett eldoffer åt Herren, och sitt syndoffer för denna ouppsåtliga försyndelse. Hela den israelitiska menigheten skall få förlåtelse, även invandraren som bor där – hela folket hade ju del i försyndelsen.

Om en enskild syndar utan uppsåt, skall han bära fram en årsgammal get som syndoffer. Prästen skall inför Herren bringa försoning åt den som har felat genom sin ouppsåtliga synd, och han får försoning och förlåtelse.

Samma lag skall gälla för var och en av er som syndar utan uppsåt, för de infödda israeliterna likaväl som för invandrarna hos dem. Men om någon, infödd eller invandrare, handlar med berått mod, hädar han Herren och skall utstötas ur sitt folk. Han har föraktat Herrens ord och brutit hans bud. Han måste utstötas, han har dragit skuld över sig.

När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

Herren sade till Mose:

Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Herren sade till Mose:

Säg till israeliterna att de och deras efterkommande skall sätta tofsar i hörnen på sina mantlar och i varje tofs en violett tråd. När ni ser på de tofsar som ni har gjort på detta sätt skall ni minnas alla Herrens bud och följa dem i stället för att irra omkring i den trolöshet som era hjärtan och ögon förleder er till. Ni skall minnas alla mina bud och följa dem och vara helgade åt er Gud. Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud.

Fjärde Moseboken (Numeri), 16 kapitlet

Uppror mot Mose och Aron

Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt rubeniterna Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, utmanade Mose och trädde fram till honom tillsammans med 250 israeliter, menighetens hövdingar och utvalda talesmän, alla med stort anseende. De samlades kring Mose och Aron och anklagade dem: ”Ni har gått för långt! Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?”

När Mose hörde detta föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Korach och hela hans menighet: ”I morgon skall Herren ge besked om vem som är hans och vem som är helig. Den mannen får komma nära honom, den som Herren väljer får komma nära honom. Du, Korach, och hela din menighet skall göra så här: ni skall ta fram fyrfat, och i morgon skall ni lägga glöd i dem och strö över rökelse inför Herren. Den man som Herren då väljer är den helige. Leviter, det är ni som har gått för långt!”

Och Mose sade till Korach: ”Hör på, leviter! Räcker det inte att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet och låtit er komma nära honom för att utföra arbetet vid Herrens boning och bistå menigheten som dess tjänare? Han har låtit dig och alla dina levitiska bröder komma nära sig, men nu kräver ni dessutom att få vara präster. Ni har alltså sammansvurit er mot Herren, du och hela din menighet. Aron betyder ingenting, det är inte mot honom ni knotar.”

Mose sände bud efter Datan och Aviram, Eliavs söner, men de svarade: ”Vi kommer inte! Räcker det inte med att du har fört oss ut från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Skall du nu också göra dig till herre över oss? Och inte har du fört oss till ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar att äga. Tänker du sticka ut ögonen på de här männen? Nej, vi kommer inte!”

Mose fylldes av vrede och sade till Herren: ”Ta inte emot något offer från dem. Jag har inte tagit ifrån dem en enda åsna, och jag har inte gjort en enda av dem något ont.”

Till Korach sade Mose: ”I morgon skall du och hela din menighet infinna er inför Herren, du själv och de, tillsammans med Aron. Var och en skall ta med sig sitt fyrfat och strö rökelse på det. Alla skall bära fram sina fyrfat inför Herren, 250 stycken, och du och Aron skall också ta med era fyrfat.”

Alla tog sina fyrfat, och de lade i glöd och strödde över rökelse. De ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet, liksom Mose och Aron. Korach samlade hela menigheten mitt emot dem, alla vända mot uppenbarelsetältets ingång.

Herrens härlighet visade sig för hela menigheten, och Herren talade till Mose och Aron: ”Dra er undan från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick.” De föll ner på sina ansikten och sade: ”Gud, du som ger alla människor liv och ande, skall du låta din vrede drabba hela menigheten, därför att en enda man har syndat?”

Herren talade till Mose: ”Säg åt menigheten att dra sig bort från Korachs, Datans och Avirams boning.” Då gick Mose följd av Israels äldste bort till Datan och Aviram och talade till menigheten: ”Håll er undan från dessa förbrytares tält! Rör inte vid något som tillhör dem, då blir ni utplånade för alla deras synders skull.” De drog sig då bort från Korachs, Datans och Avirams boning.

Datan och Aviram hade gått ut och ställt sig i tältdörrarna tillsammans med hustrur och barn och spädbarn. Mose sade: ”Så här skall ni få veta att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det som jag gör, och att jag inte gör något på eget bevåg: Om dessa människor dör en vanlig död och delar människors vanliga öde, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren visar sin skaparmakt, om han låter jorden öppna sitt gap och sluka dem med allt vad de äger, så att de störtar levande ner i dödsriket, då vet ni att de här männen har visat förakt för Herren.”

Just när han hade sagt detta rämnade marken under dem. Jorden öppnade sitt gap och slukade dem och deras familjer, liksom Korachs anhöriga, och alla deras ägodelar. De störtade levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, jorden slöt sig över dem och de var utplånade ur församlingen. Alla israeliter som fanns i närheten flydde bort vid deras skrik, i skräck för att själva slukas av jorden.

Och eld sköt ut från Herren och förbrände de 250 män som hade offrat rökelse.

Herren talade till Mose:

Säg till prästen Elasar, Arons son, att han skall dra fram fyrfaten ur askan. Sprid sedan ut glöden. Fyrfaten är heliga, de som bars av dessa syndare som förverkade sina liv. De skall hamras ut till tunna plåtar som skall täcka altaret, ty de blev heliga när de fördes fram inför Herren. Så blir de en varning för israeliterna.

Prästen Elasar tog kopparfyrfaten som hade burits fram av dem som förbrändes, och de hamrades ut för att täcka altaret. Så skulle de påminna israeliterna om att en obehörig, en som inte är av Arons släkt, aldrig får komma inför Herren och tända rökelse, för att det inte skall gå som det gick med Korach och hans menighet. Elasar gjorde som Herren befallt honom genom Mose.

Dagen därpå knotade hela den israelitiska menigheten mot Mose och Aron och anklagade dem för att ha dödat Herrens folk. Menigheten samlades för att angripa Mose och Aron och vände sig mot uppenbarelsetältet. Då täcktes det av molnet, och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron ställde sig framför uppenbarelsetältet, och Herren talade till Mose: ”Gå bort från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick.” De föll ner på sina ansikten. Därefter sade Mose till Aron: ”Tag ditt fyrfat, fyll det med glöd från altaret och strö över rökelse. Skynda dig sedan ut bland menigheten och bringa försoning åt den. Herren har redan släppt lös sin vrede, och hemsökelsen har börjat.”

Aron tog det Mose hade sagt och skyndade sig in bland de församlade, där hemsökelsen redan hade börjat. Aron brände rökelse och bringade så försoning åt folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. Vid hemsökelsen omkom 14 700 människor, förutom de som dött för Korachs skull. När hemsökelsen hade upphört återvände Aron till Mose vid uppenbarelsetältets ingång.

Fjärde Moseboken (Numeri), 17 kapitlet

Arons stav

Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna att varje stamöverhuvud skall ge dig en stav, en för varje stam, sammanlagt tolv stycken. Skriv vars och ens namn på hans stav – på Levis stav skall du skriva Arons namn – ty det skall finnas en stav för varje familjeöverhuvud. Stavarna skall du lägga framför förbundstecknet i uppenbarelsetältet, där jag uppenbarar mig för er. Staven som tillhör den man jag har utvalt kommer då att skjuta skott. Så slipper jag höra israeliternas knot, deras ständiga knotande mot er.

Mose talade med israeliterna, och alla deras familjeöverhuvuden gav honom var sin stav, sammanlagt tolv stycken. Även Arons stav fanns bland dem. Mose lade stavarna inför Herren i förbundstecknets tält.

Dagen därpå gick Mose in i förbundstecknets tält. Då hade Arons stav skjutit skott, staven från Levis stam. Den knoppades, den blommade och den bar mogna mandlar. Mose bar då alla stavarna som låg inför Herren ut till israeliterna. De såg på dem. Sedan tog var och en sin stav.

Herren sade till Mose:

Lägg tillbaka Arons stav framför förbundstecknet. Där skall den ligga som en varning för alla som vill göra uppror. Så får du ett slut på deras knotande mot mig, och de behöver inte dö.

Mose gjorde så. Han gjorde som Herren hade befallt honom.