Akymo:

Fast jag hatar väldigt mycket och är väldigt negativt finns det positiva sidor med som aldrig plockas fram.

Förstår vad du menar, typ alla undviker mig för att jag är "konstig" och annorlunda, svårt att visa sina positiva sidor då...

Gör allt du kan, sista utvägen är .. antidepressiva. Du tappar all vett dock.

LifeIsABitch:

Förstår vad du menar, typ alla undviker mig för att jag är "konstig" och annorlunda, svårt att visa sina positiva sidor då...

Samma här.

Akymo:

Alla folk upplever mig som nedlåtande och sur, men jag är inte det egentligen.

Fast jag hatar väldigt mycket och är väldigt negativt finns det positiva sidor med som aldrig plockas fram.

Då överdriver man.

När jag ler (betydligt mer än man normalt skulle göra) så får jag bättre respons av folk. Och är man sig själv så kollar folk snett. Det är konstigt...

Nej jag överdriver inte.

En bra början kan ju vara att sluta försöka motarbeta dig själv och de som försöker hjälpa.
Känner inte dig men rent allmänt kan jag ju säga att terapi måste man engagera sig i och man måste vara samarbetsvillig annars funkar det inte. Jag gick i KBT men stretade emot och ljög och gjorde inte mina övningar. Mådde fan sämre när de släppte mig därifrån. Har däremot haft viss nytta av det lilla jag tog till mig, så det hade säkert blivit bättre om jag hade mött folket på BUP halvvägs.

Och som nån nämnde tidigare; sömn och mat är inte roten till dina problem, och du blir inte ''botad'' av att ha goda vanor, men det gör ändå skillnad. Man kan sova och vara väldigt deprimerad, eller inte sova och vara stört jävla särdeprimerad. Kropp och psyke hänger ihop.

Och nya antidepressiva kan ju vara en bra idé. Det är väl litet som p-piller; samma sort funkar inte på alla och man måste prova sig fram.

Och vänner kan man hitta överallt. Så länge man inte har träffat varenda människa på jorden är det inte helt jävla kört för en.

Jag har mått riktigt dåligt en stor del av mitt liv. När jag tog studenten så blev det värre än någonsin. Hade absolut ingen ork att göra någonting och såg ingen mening med att leva (även om jag inte hade självmordstankar).

Min mamma bokade tid hos psykolog åt mig. han skickade mig till en läkare som gav mig antidepressiva. Den första medicinen (citalopram) funkade inte alls bra på mig, så efter ett halvår fick jag byta till sertralin.

Har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv. All deppighet är som bortblåst. I somras träffade jag en tjej och nu i höst har jag börjat på en högskoleutbildning.

Jag kan nog ärligt säga att det var medicinen som fick upp mig ur diket. Tycker verkligen du ska ge antidepressiva en chans.

Akymo:

Ibland har jag tillomed funderat på att gå och döda folk, men tanken har hindrat mig när jag sett och läst dokumentärer som mördare som dödat annat folk, och det gör mig så ledsen. Jag är inte sån egentligen.

Ahhhhh vill bara bort härifrån..

Det här kanske låter konstigt men har du funderat på sten-healing? lite okonventionell metod, men det finns olika sorters stenar som hjälper mot olika saker. Köp ett halssmycke, testa om det känns tröstande!

Akymo:

Jag har försökt och hitta nån som e som mig , men ingen e som mig , om du lär känna mig kommer du också se & märka samma sak. Ställ mig en vanlig simpel fråga t.ex, så lovar jag att jag kommer svara den annorlunda än ditt svar.

Jag tror vi inte är så olika, känner igen mig där. Det är lite jobbigt faktist :s