Det är klart att man kan drabbas av återfall. Men eftersom att man varit deprimerad tidigare så borde man kunna se tendenserna om det skulle komma igen. Utefter de kan man göra lämpliga förändringar i vardagen för att komma ifrån ett återfall...

...tror jag.

Skulle gissa på det, men tror att det framför allt är genetiskt.

Om det finns någonting som är extra tungt i ens liv och gör att man mår dåligt måste man försöka inse det och göra något åt det. Tänker då på till exempel dåliga relationer eller dåligt skolval.

Tror det kan vara läge att uppsöka kurator eller något motsvarande om man oroar sig för att man är nära en depression.

Det tror jag. Det kanske låter pessimistiskt av mig men tror att sådant sitter i ryggmärgen, så att säga. Vet inte om jag litar fullt på att det kan arbetas bort. Speciellt om en vet med sig att det inte är fullt borta så är det nog lättare att glida med igen.

Kanske regelbundet tala med någon, kurator eller så, alltså. Hjälpte inte för mig men kanske gör för andra. Å andra sidan är jag inte depressiv.

Blivande_japan:

tror att det framför allt är genetiskt

nu ska vi höra va hon har att säja, nej nej hon är en certifierad genetiker så lyssna noga..

Har man fått sina tabletter och den hjälp man behöver, ska man efter sisådär två, tre år inte behöva återfall antar jag. Eftersom man förhoppningsvis har guidats till att lösa problemen själv och fixa dem innan man exempel får en ångestattack.

Sen att de inte hjälper en är en annan sak.

Tickstart:

nu ska vi höra va hon har att säja, nej nej hon är en certifierad genetiker så lyssna noga..

men ge dig!

Blivande_japan:

men ge dig!

äh ska sova nu iaf, gonatt um!

poop:

Om man någonsin lidit av depression är det då lättare att drabbas av återfall?

Ja, cirka 50% risk för återfall enligt Vårdguiden.

Att depression skulle vara genetiskt är jag starkt skeptisk emot. Dock tror jag att det är lättare att falla i depression om man varit nedstämd tidigare i livet.

Jag har känt mig nedstämd till och från så länge jag kan minnas, och två gånger kan jag minnas som extra svåra och deppiga; i femman innan jag bytte skola (bytte därför) och i sjuan-åttan när jag blev av med mina vänner.

Och nu har jag blivit riktigt deppig igen. Någonting måste ha hänt under sommaren 2011, eftersom när jag började i tvåan hade jag blivit väldigt deppig och omotiverad till skolan och livet. För var dag har det blivit värre, och jag går nu hos BUP. Är rädd och vet inte vart jag ska hamna... nu vill min psykolog ge mig antidepressiv medicin, och det är väl positivt. Fast skulle ju helst slippa, men det är kanske det i samband med terapi jag behöver.

Ok. Hoppas det här hjälpte lite på nått sätt.