när ska tonåringar inse skillnaden mellan depression och ledsamhet?
att vara deprimerad är inte att må skit när allt i ditt liv går fel det är när man mår skit när allt i ditt liv går rätt.
Jag fick nyss höra att jag har socialfobi, ADD och måttlig depression vilket suger så jävla hårt.
När jag fick höra att jag lider av måttlig depression fick det mig att tänka lite.
Människor i min ålder är sällan deprimerade, dom är ledsna, det dom inte inser är att dom bara är ledsna av en händelse och att dom inte är deprimerade.
När jag började må dåligt som fan fattade jag inte varför och trodde jag bara gjorde det för att vara ledsen liksom, jag kände samvete för att jag låg här och grinade för någon anledning jag inte visste vad när andra hade riktiga problem, jag fick panik för att jag satt här och skar mig när andra hade något problem.
vad har ni för tankar kring det här?
pancakesisboring: tt vara deprimerad är inte att må skit när allt i ditt liv går fel
det kan det ju iofs också vara. Men ja det är ju lite osoft när folk koketterar med att de mår dåligt och tar fokus och förminskar faktisk depression. Men att hålla på så tyder väl kanske på någon typ av problem hos personen i fråga också, och man bör nog ej avfärda mående som beror på en specifik händelse och som går över, heller.
Andra människors projektioner på en kan börja leva ett eget liv i en människas huvud, typ jag tycker själv att jag är okej, men alltid kan man hitta någon som har någon avvikande mening om mig. Ska jag rätta mig efter vad andra tycker att "så ska det vara" eller följa min egna väg. Så länge man inte skadar andra eller sig själv så borde det väl inte vara alltför viktigt med vad andra har för åsikt om mig, själv tycker jag att jag ibland är tvungen på grund av det här att se mig som ett konstverk som andra reflekterar sig själva i.
