Melinka:

Medicinering

Medicinering.

Sextus Empiricus

Melinka:

Vilka är era erfarenheter av BUP/samtal med psykolog?

Ungefär som dina. Jag klarar dessutom inte av att vara ärlig mot sådana personer, för de känns så korkade.

Det där med att prata med någon gav jag upp för typ tre år sedan. Och sedan dess har jag kämpat på. Detta var alltså efter 4-5 försök med samtal, och ett försök med medicinering. Sedan dess har jag kämpat på själv, och jag kan inte säga att jag mår bra idag, men när jag hittade min senaste pojke fick det mig att orka lite mer, och nu känns det oftast lite ljusare än innan. Det är helt konstigt, för ingen människa har lyckats hjälpa mig så mkt med sin närvaro som honom. Tror han kom in i precis rätt ögonblick i mitt liv, för jag träffade honom ungefär när jag verkligen tänkte ge upp, och då kan det ju bara bli bättre ^^

Oj, uppsats O_O

SEX

PlatonicLove:

Oj, uppsats O_O

Tack för uppsatsen - det är såna svar jag letar efter Vad starkt av dig att du fortsätter kämpa! Jag vet hur svårt det är - men om ingen annan kan hjälpa en så får man hjälpa sig själv, brukar jag tänka! Kände du att medicinen inte hjälpte dig - eller fick den dig att bli sämre?
Vad bra att du har hittat någon som får dig att må bättre! Det känns som om små saker ibland kan "rädda" en.

Avatar:

SEX

Jaså du... Jag har väl för lite sex då antar jag, eftersom jag fortfarande känner mig som skit

aktivera sig tycker jag hjälper. motionera, träffa vänner. kanske e svårt om man lider av djup depression, men funkade när jag hade medelsvår iaf.

Tilda1988:

aktivera sig

Melinka:

Medicinering?

Jag har nog aldrig varit riktigt deprimerad, men jag drack alltid sprit när jag mådde dåligt. Det värsta med den metoden är att den faktiskt fungerar rätt okej. Kanske inte i längden, men den fungerar för stunden iallafall.

Det som har hjälpt mig är att jag har insett att ingen kommer att kunna ta bort depressionen åt mig, ingen kan hjälpa mig själv förutom jag. Det tog nästan 5 år för mig att komma på det där haha, innan tyckte jag bara synd om mig själv och gav upp.. MEN så länge jag inte gör något åt det, då kommer det aldrig att fixas. Eller hur?
Så jag flyttade till en av mina föreldrar, för hos den jag bodde hos innan mådde jag dåligt hos . och jag fixade andra saker som skolan osv. JAG gjorde saker för att jag skulle må bra. Psykologer bekräftar bara att man mår dåligt, men dem kan inte fixa ens liv. Iaf jag flyttade till ett ställe där jag inte känner någon, bara för min skull. Jag har börjat sköta skolan bättre för min skull. Jag joggar/promenerar varje dag för min skull. Jag försöker medvetet tänka positivt.
Idag är jag frisk och mår bra och det har gått helt utan terapi och medicin. Innan jag blev frisk så hade jag ju insett vad jag behövde göra men det gick trögt först *duh*, de som fick mig att få tillbaka livsglädjen och bli glad igen var omtanke och kärlek.- av min andra föreldrer och dens sambo. Det hjälpte mig faktiskt ganska mycket.

Alltså det jag försöker komma fram till är att jag fick en instinkt och nu när jag inte har lust att göra något tänker jag, äsch det är bra för mig och gör det ändå.

Gryphon:

Det värsta med den metoden är att den faktiskt fungerar rätt okej.

Jo det stämmer Jag gör mitt bästa för att inte hamna i något missbruk, tror det är lätt hänt om man märker att spriten får en att glömma all skit ett tag. Hoppas du har hittat andra, bättre sätt att hantera allt på när du inte mår bra!

Vene, på BUP fick jag diagnosen medelsvår depression, nu har jag bytt till vuxenpsyk och har fått en ny diagnos som inte innefattar depression alls.
Jag känner ju själv att jag mår bättre nu än förra året, och förmodligen är det medecineringen som hjälpt. Ångesten finns kvar, men sen jag började käka antidepp har nedstämdheten minskat markant.

Pepparkaksgubbe:

Alltså det jag försöker komma fram till är att jag fick en instinkt och nu när jag inte har lust att göra något tänker jag, äsch det är bra för mig och gör det ändå.

Oj - jag kände igen mig en del där i början! Jag har också förstått att samtal känns rätt värdelöst - allt de gör är att fråga varför man är ledsen, vilket också är helt värdelöst när man kanske inte ens vet svaret. Jag tror det handlar om att vara medveten om sitt problem och lära sig att hantera det! Det är som du säger - ingen annan kan få problemet att försvinna, så man måste hitta sätt att klara sig genom livet ändå. Jag är glad över att du har hittat en väg genom allt det svåra, det är verkligen bra jobbat! Ibland behöver man kanske bara en nystart för att hitta en väg ut, jag jobbar på det själv.

Melinka:

Kände du att medicinen inte hjälpte dig - eller fick den dig att bli sämre?

Den funkade inte alls. Jag fick inte ens en enda liten biverkning av den, och gladare blev jag ju inte heller, så jag slutade med dem. Jag orkar inte försöka lura hjärnan om det inte fungerar.