alltså jag vet inte vad jag ska göra.
jag tror jag är deprimerad.
allt känns bara jobbigt. men det finns ingen jag kan prata med. eller typ en eller två av mina vänner med en av dom går på BUP, men liksom ja. ingen kan ändå göra något?
jag vart det sen typ oktober förra året.
och visst det finns folk som har varit det i flera år och allt, men det känns varenda dag. jag vet inte vad det är eller vad det beror på. om det är massa små saker som påverkar mig eller något. jag har inte haft en vanlig barndom. min pappa var alkoholist och knarkare. jag vet inte om det kan bero på det? jag gråter åt liksom minsta liten sak. det gjorde jag aldrig när jag var liten. eller ja, jag är ganska lite. bara 14 år. men det känns inte som om jag kan prata med min mamma. hon tycker att det är synd om dom föräldrar som har barn som är deprimerade, och det är dumt och helt brutalt att skära sig. liksom visst det är det, vem vill vara deprimerad och skära sig? men när allt bara går över styr så gör man det, man tar sitt rakblad och bara vill döda sig själv. eller ah. det låter helt puckat och allt. men stunden då i början så är det bara det man tänker på. sen tänker man på smärtan på armen. och efter ångrar man sig efter man sett vad men har gjort.
finns det någon som jag kan snacka med och berätta allt, så man kan få lite tips?
jag känner mig helt ensam och allt.