Är desperat så tänkte att jag kanske ska posta här. Inte för att jag tror att det hjälper något men kan va skönt att iaf skriva av sig. Blir långt inlägg, sorry för det.
Jag har varit deprimerad ungefär sen jag gick på gymnasiet. Jag är 25 idag, så det handlar om flera år. Växte upp i ett ganska jobbigt hem med mycket bråk men som liten var jag ändå rätt utåtriktad och framåt. Började så småningom dock med att jag blev mer och mer asocial och introvert. Jag började utveckla social ångest, började tycka sociala situationer var oerhört jobbiga. Svåra tillitsproblem med, tror alltid att alla runt omkring inte tycker om mig och talar illa om mig bakom min rygg. Jag blev mer och mer inåtvänd, slutade prata med folk, slutade gå till skolan under långa perioder. Höll mig bara för mig själv och spenderade mestadelen av tiden framför datorn. Började tycka illa om folk i allmänhet, dömer folk ofta väldigt fort och hittar fel hos alla, anledningar att inte tycka om dem, fast egentligen är det bara pga min egen osäkerhet.
Känner att jag aldrig haft några riktiga kompisar. Under gymnasietiden hade jag lite vänner som jag umgicks med fast bara i skolan, aldrig utanför. Efter det har jag inte haft några vänner över huvud taget. Åtminstone inga nära vänner, enbart ytliga sådana som man träffar några gånger om året och kanske tar en öl ihop. Jag är dålig på sociala interaktioner, blir mest bara nervös, får ångest, börjar svamla och gör bort mig. Jag är obekväm i sociala sammanhang vilket även smittar av sig på andra, de blir obekväma i min närvaro och vill helst inte ha mig nära, det är i alla fall så jag uppfattar det. Så jag håller mig för mig själv för att inte vara i vägen för någon annan.
Den enda tiden jag har faktiskt känt mig relativt lycklig under de här 7-8 åren är när jag hade en flickvän som jag var väldigt nära. Hon var den enda som jag kände accepterade mig och gillade mig för den jag är. Det var ett underbart förhållande på många sätt, höjdpunkten i mitt liv, under en viss tid, sen tog det slut under ganska traumatiska förhållanden. Blev sårad. Efter det har jag aldrig känt av den där lyckan igen och detta har bara förstärkt mina svårigheter med att lita på folk. Jag blir bara mer och mer bitter, många dagar känner jag att jag bara hatar allt och vill döda folk som besvärar mig ens det minsta. Är dock ingen våldsam person, även fast jag kan vara verbalt aggressiv. Bitterheten hjälper ju självklart heller inte med den sociala biten, vem vill vara vän med en deppig bitter jävel? Ofta försöker jag fejka mina känslor och låtsas vara en vanlig bekymmerslös kille utan några problem. Det är dock väldigt ansträngande och kan nog uppfattas som rätt fake och påklistrat vilket gör att de inte tycker om mig. När folk t.ex på jobbet frågar vad jag gjort i helgen får jag oftast ljuga och säga att jag träffat vänner eller liknande, hittat på något kul. Egentligen har jag bara suttit hemma hela helgen, suttit vid datorn, ritat eller något sånt. Saker som spel, programmering, anime o sånt är bland de få sakerna som ger mig någon form av ro och verklighetsflykt. Det gör ont inuti när jag känner mig tvingad till att ljuga sådär.
Jag har nästan gett upp med att försöka skaffa vänner. Känns som att det är för sent och jag är dessutom socialt inkompetent praktiskt taget, rätt osäker av mig och oerhört dålig på att öppna upp mig för andra. Är mest bara tyst och håller mig för mig själv, jag förutsätter att ingen är intresserad av att lära mig känna mig ändå. Jag har försökt att fylla tomrummet med att hitta en flickvän. Jag har inte så svårt att träffa tjejer konstigt nog. Har fått höra av många att jag ser bra ut, är hyfsat intelligent och välbildad, har bra jobb och tjänar gott om pengar, kan när jag känner mig på topp vara väldigt charmig och har lätt att få andra att skratta. Fast oftast leder detta ingen vart. De flesta tjejer jag dejtat har jag inte tyckt om något vidare, tycker de flesta känns tomma, ointressanta och själlösa. De få som jag verkligen har fattat tycke för har ofta varit tjejer som varit lite mer flummiga konstnärssjälar, esteter o sånt, men ofta med rätt mycket personliga issues. T.ex. depression och sånt, ibland mycket värre än jag själv. Den sortens instabila tjejer sårar mig oftast bara i slutändan och jag mår bara ännu sämre efteråt. På något självdestruktivt vis så är det dock just den sortens tjejer som jag har dragits till. Min ensamhet har gjort att jag har ett stort emotionellt behov av närhet och acceptans. Sexbehovet finns där med men det är mindre problematiskt, jag har inte svårt att få sex men jag behöver mer än det. Det emotionella behovet har ibland gjort att jag agerat rätt hetsigt och ogenomtänkt, slängt mig in i förhållanden utan att tänka efter så mycket i början, mest agera på känslor och sen går det som det alltid går. Känner mig desperat efter kärlek och det har jag inte alltid lyckats dölja så bra, vilket skrämmer iväg potentiella tjejer. Jag har aldrig berättat för någon att jag är deprimerad, vill inte vara en belastning för andra. De flesta som träffar mig fattar nog inte det heller eftersom jag döljer det så mycket jag kan. Det enda de uppfattar är att jag är lite off.
Vet inte vad jag ska göra, jag behöver verkligen hjälp. Känns som att jag kommer förmodligen vara ensam resten av livet samt dö själv. Har provat droger men det har inte hjälpt mig. Har skurit mig själv men det ger mig ingenting heller, utom blodiga armar. Har ofta självmordstankar, även om de ännu mest är enbart fantasier och inte representerar någon genuin önskan. Tänker ofta på hur jag önskade att jag kunde ta mitt liv av den enda anledningen att folk skulle lägga märke till mig, även om det bara hade varit för en kort stund. Har funderat på att uppsöka psykolog men har inte riktigt vågat ta det steget samt att jag är oerhört skeptisk till att det kan ge mig något.
Förlåt för den långa texten.
Det gör inget, skönt att skriva av sig 
Men testa att googla runt lite "hur tar man sig ur en depression" 
här Tex
Det är vetenskapligt bevisat att vara ute i naturen uppfriskar och dämpar depression
Börja äta, sova och duscha regelbundet. Börja träna, finns det nån träningsform i närheten som du skulle vara intresserad av att testa på Det är bevisat att om man äter,sover,duschar och tränar regelbundet så mår man också bättre psykiskt.
Sägmig: Det gör inget, skönt att skriva av sig Men testa att googla runt lite "hur tar man sig ur en depression" här Tex
Det är vetenskapligt bevisat att vara ute i naturen uppfriskar och dämpar depression
. Börja äta, sova och dusha regelbundet, börja träna, finns det nån träningsform i närheten som du skulle vara intresserad av att testa på Det är bevisat att äta och sova regelbundet och att träna så mår man bättre psykiskt.
Tack för tipsen. Jag gör nästan allt det där redan dock. Duschar dagligen, tränar ofta, gymmar 4 gånger i veckan och iaf förut när det var varmare så var jag ute o sprang i skogen några gånger i veckan med. Min sov- och matrutin kan jag bättra på dock.
ericcartman:
Tack för tipsen. Jag gör nästan allt det där redan dock. Duschar dagligen, tränar ofta, gymmar 4 gånger i veckan och iaf förut när det var varmare så var jag ute o sprang i skogen några gånger i veckan med. Min sov- och matrutin kan jag bättra på dock.
Då vet jag inte men hör med att par experter på nätet istället då =) Om du inte vågar uppsöka en psykolog.
http://ungdomar.se/forum/thread/hit-kan-du-vaenda-dig-naer-du-behoever-stoed/13247092#forum_post_id-13247092
http://www.terapisnack.com/
Känner igen mig i mycket. Har inget bra svar.
ericcartman: Vet inte vad jag ska göra, jag behöver verkligen hjälp. Känns som att jag kommer förmodligen vara ensam resten av livet samt dö själv. Har provat droger men det har inte hjälpt mig. Har skurit mig själv men det ger mig ingenting heller, utom blodiga armar. Har ofta självmordstankar, även om de ännu mest är enbart fantasier och inte representerar någon genuin önskan. Tänker ofta på hur jag önskade att jag kunde ta mitt liv av den enda anledningen att folk skulle lägga märke till mig, även om det bara hade varit för en kort stund. Har funderat på att uppsöka psykolog men har inte riktigt vågat ta det steget samt att jag är oerhört skeptisk till att det kan ge mig något.
Förlåt för den långa texten.
Jag har också varit ung! Vi har alla behov att bli sedda och vara älskade. Om inte livet varit så nådigt mot oss som det skulle kunna vara blir det svårt. Grundläggande är att älska sig själv och acceptera sig som den man är. Själv tror jag det är bättre att vara ensam och lära sig själv ordentligt för att kunna älska sig själv, än att leva ihop med någon som inte älskar en för den man är. Du har stora möjligheter att utvecklas i din ålder då du inte har någon som styr dig! Ta vara på det! Sätt upp mål! Vad vill du? Om du inte har mål vet du inte vilka vägar du ska välja att gå i livet! Livet är så kort, så det är dumt att kasta bort det!
Om du väljer att bli en riktigt trevlig prick så har du något att dela med dig av! Då blir du lyckligare själv än om du är en sådan som är beroende av andras välvilja och kärlek!
Det är inte lätt! Men värt att kämpa för!
Snoffsan: Själv tror jag det är bättre att vara ensam och lära sig själv ordentligt för att kunna älska sig själv, än att leva ihop med någon som inte älskar en för den man är.
Jag har vart själv hela mitt vuxna liv. Och idag är jag mer ensam än någonsin förut. Jag hade inte kunnat spendera MER tid med mig själv ens om jag velat. Det blir inte alls bättre, det ändå som händer är att jag känner mig ännu mer distanserad från andra artfränder. Sen så kan jag heller inte bara välja att bli en "trevlig prick". Om jag inte är det från början då?
Vad har du för intressen? Har du testat att volontärarbeta med något, någon timme i veckan med något som har koppling till dina intressen? Det finns ingen på din jobb som du även skulle kunna umgås med även privat?
ja bruka röka meta när jag är deppig det funka
ericcartman:
Jag har vart själv hela mitt vuxna liv. Och idag är jag mer ensam än någonsin förut. Jag hade inte kunnat spendera MER tid med mig själv ens om jag velat. Det blir inte alls bättre, det ändå som händer är att jag känner mig ännu mer distanserad från andra artfränder. Sen så kan jag heller inte bara välja att bli en "trevlig prick". Om jag inte är det från början då?
Det var kanske dumt skrivet, ändå tror jag det handlar om att ha bra självkänsla, att tycka om sig själv. Vi behöver varandra. En gång för länge sedan när jag kände mig väldigt ensam (trots att jag hade många runt mig), fann jag mycket tröst i att läsa Bibeln, Psaltarens bok.
Du paminner mig mycket om en av mina broder. Det blir en dum cirkel, man kanner sig isolerad och vet inte hur man ska ta sig ur det och desto mer tid som spenderas hemma framfor datorn, desto mindre chans har du ju ocksa att traffa folk.
Som andra skrivit sa later det som att du kanske skulle kunna ma bra av att hitta ett intresse som rent naturligt kraver andra manniskor. Du tranar redan och springer men finns det kanske en lopargrupp i ditt omrade sa att du inte springer sjalv?
Min bror ar otroligt traningsintresserad och fick tillslut radet att ga en livraddarkurs. Det ledde till att han fick vanner i den gruppen som han gick utbildningen med och under helgerna jobbar han nagra timmar extra, inte for att han behover pengarna men for att ta sig hemifran och traffa kollegor utanfor vanliga heltidsjobbet (dar han precis som du inte ville erkanna hur han madde). Kanske kan du komma pa nagonting liknande?
Du skriver att du inte har social kompetens men det later samtidigt som att du lagt ner ganska mycket tid pa att analysera hur du har det och hur du agerar kring manniskor samt hur du onskar att du gjorde istallet. Nasta steg ar ju att faktiskt sno dina egna tips tror jag. Du kanner dig paranoid och tror att folk pratar bakom din rygg men sager samtidigt att du latt domer andra manniskor och blir irriterad om folk inte ar perfekta. Anvand din egen analys tycker jag. Om du onskar att folk gav dig en chans (for du har ju mer att ge an vad folk tror idag, eller hur?) sa maste du ocksa ge dem en chans. Lattare sagt an gjort saklart, men vad som ar vart the effort ar inte det?
