Okej, så här ligger det till. Förra året var mitt första gymnasieår så det betyder alltså att jag ska börja tvåan nu i höst. I början av ettan gick allting galant. Jag började få vänner och pratade och umgicks med fler och fler förrän en dag då det bara blev för mycket (tror det berodde på allt plugg) och jag orkade inte längre. Började stöta ifrån mig människor och de som jag då var vän med är nu typ främlingar. Det kändes verkligen som att jag hade blivit deprimerad just då. Orkade inte gå till skolan och kunde stanna hemma två dar i rad bara för att jag kände mig så nere. Men sedan tog jag tag i allt och började gå till skolan igen och då började allting bli bra igen men efter några månader blev det samma sak! Hade därför ganska mycket frånvaro. Det kom och gick i perioder, kunde vara glad någon gång och så helt plötsligt är det som att allt bara blir kolsvart och jag känner att allt är meningslöst. Trodde detta skulle gå över nu när jag ska börja tvåan och det har varit bra ända tills nu. Har börjat bli exakt sådär igen. Nu när det är tätt inpå skolstarten och så men det kan också bero på att jag har velat ha hund i hela mitt liv, så länge jag minns och jag är liksom snart 18 år så jag frågade mina föräldrar, har gjort det kanske varje år nu, om vi kan få en hund men de är bestämda att det inte blir någon så nu när jag har förstått att deär allvarliga har en av mina barndomsdrömmar brutits och bara fallit och splittrat sig i en miljon bitar. Har märkt också att mina föräldrar tycker jag är konstigför att jag hela tiden antingen blir glad eller nedlåten och de har frågat flera gånger hur jag mår men jag har bara sagt att jag mår bra. I ettan grät jag mig till sömns ibland för att jag är såhär. kan inte heller kontrollera det på nåt sätt. Så snälla, tips på vad jag ska göra eller om någon har/varit med om nåt liknande? 🙁
Notifications
Clear all
Topic starter