Hej! Jag är en tjej på 14 år som har haft en svår tid. Minns inte mycket utav vad som hänt för jag minns mest bara mörker men kan försöka förklara om ni orkar lägga ned eran värdefulla tid på detta (sjukt långt). Så jag gick i en skola som jag trivdes någorlunda med sedan första klass och jag har aldrig haft svårigheter med att få vänner. Dom flesta säger att det är jobbigt att inte ha vänner och att ha svårt för att få vänner (är det säkert) men att se bra ut framför alla sina vänner och alltid vara "den super glada tjejen som altid skrattar, kan få alla att vara glada och hoppar omkring och älskar livet och kan inte känna smärta" är nog minst sagt lika jobbigt. Jag var/är altid sådan... Alla säger "Ååh, tänk om jag hade ditt liv, du är altid glad och kan inte gråta och ditt liv är perfekt, vill ha ditt liv!". Men det är bara mitt jävla skal, inuti är jag skrikandes/gråtandes i tusen båtar. Den som känner alla snackar också alla om och alla snackade så jävla mycket skit om mig och ord som fjortis, tjockis, äckel, översminkad, falsk, ful, hota, vem fan tror hon att hon är osv osv. Sminkade mig sjukt mycket och det var min mask, ville inte visa hur jag egentligen mådde, ville inte visa min sorg bakom mitt lager med smink. Allt gick fort där... Minns inte mycket... Mina föräldrar skildes, min pappa drack oavbrutet, mina vänner svek mig och jag hade inga vänner kvar, min ända vän var min katt och den dog, började se allt i en grå värd, flyttade med mamma till Stockholm mot min vilja, hamnade vid tåg spåret mellan mamma och pappa flera iskalla dagar och varje dag tänkte jag på att hoppa framför tåget. Började en ny skola i Stockholm och där fick jag många vänner första dagen och var dendär över glada tjejen som skrattade hela tiden men efter ett tag blev det samma gamla skit snack om mig där och folk jag inte kände skrek fula saker efter mig. När jag kom hem grät jag och jag drog ned mina persienner, låg i ett kol svart rum i min säng och stirrade upp i taket... Försökte ignorera mina andetag, vara död, inte finnas på denna jorden, inte existera... Varje dag tills jag inte visste om det var natt eller dag längre, visste inte vilken dag det var eller vilket datum, om det snöade eller var sol ute, om det var blommor på marken eller röda nedfallna löv. Minns bara att jag kunde vakna mitt i natten utav att det gjorde sjukt ont inom mig och jag skrek, skrek, grät, kvävdes utav smärtan i själen. Min pappa var/är alkoholist och dum i huvudet men behövde ändå vara hos honom var annan vecka då... Det var hårt att ha en full pappa vid sig som slog i ens dörrar och jag ville aldrig ta hem vänner dit (när jag började få frågor vart jag var). Låg hemma i ett halvt år utan att gå till skolan, mamma hade skrikit utanför min dör för att få mig komma ut, jag kunde inte känna något för min smärta hade bedövat min kropp. Det gråa taket i mörkret och blodet på mina armar var mera intressant än livet där ute. Försökte ta livet av mig för många gånger för stt jag ska kunna ha hållt räkningen nu men det blev aldrig riktigt då att jag hade tillräkligt med mod att ta mitt liv. Mamma bröt sig in i mitt rum... Pappa var också där på något konstigt vänster... Och dom störde mig i mitt fridfulla "nästan död" koma och jag skrek för att dom avbröt mig i mitt lidande, pappa bar upp mig ur min säng och jag skrek och grät ennu mera nu... Pappa släpade mig till bilen och mamma kom sorgsen efter... Allt var bara svart för mig och jag satt bara bak i bilden och skrek tills vi slutat åka och vi var vid något ungdoms psyk sjukhus och två damer i vita kläder och något som såg ut som el pistoler (eller vad det var). Började ställa meningslösa frågor till mig och jag var bara tyst, kunde inte prata. Minns inte vad som hände mörker mörker mörker BUP mörker BUP mörker BUP BUP bytte skola igen gick dit en hel vecka, slutade gå, låg hemma i ett halv år till MÖRKER depression... Sommar lov. Svart... Grått... Ljusare... Ljusare... Ljust... GLAD!! Sommar lovet 2013 gjorde mig glad fick massa vänner, drack, blev våldtagen, var ändå Inter deprimerad... En Estetiskt inriktad skola sa att dom hade plats för mig med musik inriktning jag kom in och nu går jag där. Kan ibland få depression/ångest på nätterna men allt är bättre nu. Går till skolan så mycket jag kan (orkar inte vissa dagar). Musiken var min räddning och jag kan inte gå en sekund utan att ha den med mig på något sätt.
Vissa älskar att hacka på folk för att de ser ut på ett visst sätt och de drar alltid så himla många slutsatser utan att känna en. Jag blev kallad många saker pga mina svarta ögon och toviga hår men så fort någon gav mig en chans så insåg de hur det inte går att placera någon i fack. Jag fick alla MVG, skar mig, var blyg, älskade att prata framför klassen, drack inte alkohol, fick alla att skratta, stod upp för svaga, vågade inte fråga någon ifall de ville hänga efter skolan, var öppen med mina psykiska problem. Vilket fack fick jag plats i?
Jag är jätteglad att du mår bättre nu. Har du fortfarande kontakt med BUP?
När är du riktigt glad? När förvrängs tid och rum för att du är helt inslukad i något? Tillåt dig själv att spendera massor av tid på det. Du är värd fina, glada stunder.
Styckindelning...
Vapenvila:
Vissa älskar att hacka på folk för att de ser ut på ett visst sätt och de drar alltid så himla många slutsatser utan att känna en. Jag blev kallad många saker pga mina svarta ögon och toviga hår men så fort någon gav mig en chans så insåg de hur det inte går att placera någon i fack. Jag fick alla MVG, skar mig, var blyg, älskade att prata framför klassen, drack inte alkohol, fick alla att skratta, stod upp för svaga, vågade inte fråga någon ifall de ville hänga efter skolan, var öppen med mina psykiska problem. Vilket fack fick jag plats i?Jag är jätteglad att du mår bättre nu. Har du fortfarande kontakt med BUP?
När är du riktigt glad? När förvrängs tid och rum för att du är helt inslukad i något? Tillåt dig själv att spendera massor av tid på det. Du är värd fina, glada stunder.
Då förstår vi nog varandra riktigt bra, blev glad och log när jag läste vad du skrev för det känns så skönt att någon bryr sig. Du är en fin människa och du kommer komma långt, all lycka till dig.
Jag har lite kontakt med BUP men inte lika mycket för jag orkar inte längre med samma gamla frågor som dom ställer hela tiden.
Jag älskar ju musiken och den spenderar jag så mycket tid jag kan på. Jag och några nya vänner har planerat att starta ett band och det känns underbart.
🙂
patrick bateman:
Styckindelning...
Det märks att jag skippat ett år i skolan. Beklagar.
Underlig:
Hej! Jag är en tjej på 14 år som har haft en svår tid. Minns inte mycket utav vad som hänt för jag minns mest bara mörker men kan försöka förklara om ni orkar lägga ned eran värdefulla tid på detta (sjukt långt). Så jag gick i en skola som jag trivdes någorlunda med sedan första klass och jag har aldrig haft svårigheter med att få vänner. Dom flesta säger att det är jobbigt att inte ha vänner och att ha svårt för att få vänner (är det säkert) men att se bra ut framför alla sina vänner och alltid vara "den super glada tjejen som altid skrattar, kan få alla att vara glada och hoppar omkring och älskar livet och kan inte känna smärta" är nog minst sagt lika jobbigt. Jag var/är altid sådan... Alla säger "Ååh, tänk om jag hade ditt liv, du är altid glad och kan inte gråta och ditt liv är perfekt, vill ha ditt liv!". Men det är bara mitt jävla skal, inuti är jag skrikandes/gråtandes i tusen båtar. Den som känner alla snackar också alla om och alla snackade så jävla mycket skit om mig och ord som fjortis, tjockis, äckel, översminkad, falsk, ful, hota, vem fan tror hon att hon är osv osv. Sminkade mig sjukt mycket och det var min mask, ville inte visa hur jag egentligen mådde, ville inte visa min sorg bakom mitt lager med smink. Allt gick fort där... Minns inte mycket... Mina föräldrar skildes, min pappa drack oavbrutet, mina vänner svek mig och jag hade inga vänner kvar, min ända vän var min katt och den dog, började se allt i en grå värd, flyttade med mamma till Stockholm mot min vilja, hamnade vid tåg spåret mellan mamma och pappa flera iskalla dagar och varje dag tänkte jag på att hoppa framför tåget. Började en ny skola i Stockholm och där fick jag många vänner första dagen och var dendär över glada tjejen som skrattade hela tiden men efter ett tag blev det samma gamla skit snack om mig där och folk jag inte kände skrek fula saker efter mig. När jag kom hem grät jag och jag drog ned mina persienner, låg i ett kol svart rum i min säng och stirrade upp i taket... Försökte ignorera mina andetag, vara död, inte finnas på denna jorden, inte existera... Varje dag tills jag inte visste om det var natt eller dag längre, visste inte vilken dag det var eller vilket datum, om det snöade eller var sol ute, om det var blommor på marken eller röda nedfallna löv. Minns bara att jag kunde vakna mitt i natten utav att det gjorde sjukt ont inom mig och jag skrek, skrek, grät, kvävdes utav smärtan i själen. Min pappa var/är alkoholist och dum i huvudet men behövde ändå vara hos honom var annan vecka då... Det var hårt att ha en full pappa vid sig som slog i ens dörrar och jag ville aldrig ta hem vänner dit (när jag började få frågor vart jag var). Låg hemma i ett halvt år utan att gå till skolan, mamma hade skrikit utanför min dör för att få mig komma ut, jag kunde inte känna något för min smärta hade bedövat min kropp. Det gråa taket i mörkret och blodet på mina armar var mera intressant än livet där ute. Försökte ta livet av mig för många gånger för stt jag ska kunna ha hållt räkningen nu men det blev aldrig riktigt då att jag hade tillräkligt med mod att ta mitt liv. Mamma bröt sig in i mitt rum... Pappa var också där på något konstigt vänster... Och dom störde mig i mitt fridfulla "nästan död" koma och jag skrek för att dom avbröt mig i mitt lidande, pappa bar upp mig ur min säng och jag skrek och grät ennu mera nu... Pappa släpade mig till bilen och mamma kom sorgsen efter... Allt var bara svart för mig och jag satt bara bak i bilden och skrek tills vi slutat åka och vi var vid något ungdoms psyk sjukhus och två damer i vita kläder och något som såg ut som el pistoler (eller vad det var). Började ställa meningslösa frågor till mig och jag var bara tyst, kunde inte prata. Minns inte vad som hände mörker mörker mörker BUP mörker BUP mörker BUP BUP bytte skola igen gick dit en hel vecka, slutade gå, låg hemma i ett halv år till MÖRKER depression... Sommar lov. Svart... Grått... Ljusare... Ljusare... Ljust... GLAD!! Sommar lovet 2013 gjorde mig glad fick massa vänner, drack, blev våldtagen, var ändå Inter deprimerad... En Estetiskt inriktad skola sa att dom hade plats för mig med musik inriktning jag kom in och nu går jag där. Kan ibland få depression/ångest på nätterna men allt är bättre nu. Går till skolan så mycket jag kan (orkar inte vissa dagar). Musiken var min räddning och jag kan inte gå en sekund utan att ha den med mig på något sätt.
Svåra är att gå vidare, Förträng inte saker. Det är typ som att säga tänk inte på en röd bil, utan lägg in andra saker som du har att se fram i mot, saker som hänt innan borde inte sakta ned dig. Tar nog ett tag innan du får upp din fart igen men kämpa <3
Mooze:
Svåra är att gå vidare, Förträng inte saker. Det är typ som att säga tänk inte på en röd bil, utan lägg in andra saker som du har att se fram i mot, saker som hänt innan borde inte sakta ned dig. Tar nog ett tag innan du får upp din fart igen men kämpa <3
Du har sååå rätt där. Tack fina du. <3
Underlig: Jag älskar ju musiken och den spenderar jag så mycket tid jag kan på. Jag och några nya vänner har planerat att starta ett band och det känns underbart.
Fyfan vad kul! Kör på det! Spelar du instrument eller sjunger du eller...? Jag är så omusikalisk så vet inte vad man annars kan göra.
Vapenvila:
Fyfan vad kul! Kör på det! Spelar du instrument eller sjunger du eller...? Jag är så omusikalisk så vet inte vad man annars kan göra.
Hahah jo jag sjunger. Skriver egna låtar och sjunger oavbrutet hela tiden. Sedan går jag på teater och dansar med så jag är en liten istet prick jag. Du behöver bara finna din pasion (kan vara vad som helst) men sjäkva saken är att göra det man känner ihjärtat att man älskar att göra. Vad känner du pasion för? <3
Underlig:
Hahah jo jag sjunger. Skriver egna låtar och sjunger oavbrutet hela tiden. Sedan går jag på teater och dansar med så jag är en liten istet prick jag. Du behöver bara finna din pasion (kan vara vad som helst) men sjäkva saken är att göra det man känner ihjärtat att man älskar att göra. Vad känner du pasion för? <3
Jag menade att jag inte vet vad annars man kan göra >i ett band<! Jag har hittat min passion, feminism och design 🙂 Mår så mycket bättre när jag insett att jag är bra på något!
Music is love music is passion music is everything ,Music is my playmate , my lover , and my crying towel 
