JagSjungerEnLåt:

Men vad är viktigt , vem vill man vara egentligen?

Samhället dödar ungdomar på löpande band.
Modeller, skådespelare och artister svälter ihjäl de redan smala.
Bloggarna får osäkra ungdomar att sjunka ned i ett bottenlöst träsk utav storhetsvansinne och prestationsångest.
Fjortisarna smutskastar de som faktiskt lider utav depression med sitt "åh, jag mår sååå dåligt. min nagel gick av! jag tror jag dör!!" (ja, det är ett äkta citat från en blogg som inte är värd att nämnas) vilket får dem att må ännu sämre och får svårare att komma tillbaka.
Idealen för hur man skall vara som person idag är helt vrickad. Varför i hela livet skulle man vilja vara "tuff och ball" med truckerkepsen på sne och springa runt som en unge i ett bollhav, bara för att alla andra är det?

Varför finns det ingen som förstår mig? - För att du är den enda med egen vilja och som vågar stå för vem du är.

Slutsats: svaret på din fråga är att enbart Du vet. Skit i vad fan alla andra säger eller gör.

Någon borde tvinga iväg mig till nåt ställe där de lagar folk.

Ett tips till alla deprimerade där ute; försök leta efter dom små sakerna i vardagen. Låter cheezy, men det fungerade för mig. Man går runt och väntar på stora förändringar (oftast) när man är deprimerad, men eftersom dom aldrig kommer, blir man besviken och mer sjuk.

Men om man börjar uppskatta dom väldigt små sakerna i livet (fast det tar ju ett tag, och man måste vara relativt öppen för det) byggs det tillslut på och man börjar att må bättre. Nu är ju jag inte helt frisk, men efter jag började göra detta mår jag betydligt mycket bättre!

Suckertrainblues:

Ett tips till alla deprimerade där ute; försök leta efter dom små sakerna i vardagen.

Tror också, eftersom jag är existentialistisk, att man bör konfrontera sin passivitet genom handlingar - helt enkelt: att variera sin vardag, kanske gå ut i skogen, utforska grannskapet, ta med fiskespöt till sjön ... whatever. Det spelar ingen roll om det känns tråkigt på förhand - framtiden definieras inte till hundra procent av nuet. Nu är jag visserligen inte särskilt aktiv själv, men jag har erfarenhet av att taktiken fungerar. Ibland.

Ibland är bättre än aldrig. Nästan aldrig är bättre än aldrig. Etc.

Mow Skwoz:

att variera sin vardag, kanske gå ut i skogen, utforska grannskapet, ta med fiskespöt till sjön ... whatever.

Precis

Detta kan verka sjukt löjligt eller förståeligt i andras ögon, men hursomhelst.

Jag har sedan en vecka tillbaka en flickvän, och hon har inte mött min familj ännu, något jag faktiskt fruktar lite, pga vissa komplex. Jag skäms något så otroligt över att min mamma röker, jag har haft flera högljudda diskussioner med henne angående hennes rökning men jag kan inte få henne att sluta (förståeligt nog). Det är inte hälsorisken som är problemet, utan mer att hon röker (och det är trots allt nonsmoking-generation). Det jag fruktar med det hela är att hon kommer döma min mamma pga. hennes rökning och anse att min familj är konstig. Hon röker inte inomhus, så stanken är inte heller något problem, men bara det att hon går runt med en giftpinne i munnen gör mig skogstokig, och jag blir sjukt frustrerad. Ingen depression direkt, men det kan göra mig sömnlös vissa nätter.

Värt att nämna är att min mamma är en underbar människa annars med goda värderingar och mycket trevlig enligt andra kompisar i samma ålder.

Har jag anledning att oroa mig över min flickväns möte med min mamma?

:[

Tunnelvision:

Har jag anledning att oroa mig över min flickväns möte med min mamma?

Inget illa menat men det där är ett riktigt löjligt problem 😛

Nej din flickvän borde inte bry sig särskilt mycket, och om hon gör det så överreagerar hon och hon är då bara slöseri med din tid tycker jag.

Alltså, om hon säger att det är tråkigt eller något liknande att din morsa röker så är det ju okej, men om hon säger att din morsa är ett äckligt cp som inte förtjänar att leva eller nått sånt så bye bye med henne.

DragSpel:

för mig känns det ofta så att jag vill att någon ska komma och ge mig en kram eller någonting. Eller helt enkelt säga rakt ut "du mår inte bra!"

Känner likadant väldigt ofta. Det tyder väl mest på ett rop på uppmärksamhet, iallafall från min sida. Det bästa är väl att jag inte vidtar andra åtgärder, typ skär mig etc.

Anyways mitt problem är väl att jag får panikångestattacker lite då och då, och i samband med panikångestattacken (långt ord..) får jag kramp i sköldkörtlarna vilket förvärrar situationen avsevärt. Mmh och anledningen till detta har jag ingen aning om, vill gärna gå till en kurator och prata om det här men jag kan inte prata om känslor irl utan att känna att någon skrattar åt mig så det kan bli lite svårt.

Det är så sjukt jävla mycket jag vill glömma men inte kan, minnena sitter som fastlimmad i min hjärna.
Mobbningen.... Alla dessa onda meniskor som tryckt ner mig, drivit med mig, snackat skit om mig, trakasserat mig. Jag är inte normal, det vet jag redan. De mesta (alla) ligger snäppet över mig i rang. Jag är ful, jag är osmart, jag är konstig, jag är allt man inte vill vara !

Detta år var i och för sig för mig kanske bättre en de andra, för jag slapp många av dem som sårat mig dagligen.

Krufix:

Saken är den, att minsta motgång (till exempel att pennspetsen går av när man tecknar, eller att man tappar suddet) kan få personen i fråga att gå bärsärkagång eftersom man redan mår dåligt.

Helt otroligt hur jag känner igen mig, precis så kan jag känna. Väldigt, väldigt ofta. Kan börja gråta hysteriskt om jag tappar någonting (som du sa) eller om jag till exempel ser en tavla på långt håll som hänger snett. Mystery, mystery

Är himla dålig på att prata om mina känslor med vänner osv, och har lättare att skriva, så jag antar att det kan passa att skriva ned mina känslor här.

Just nu känns allt så fel som det kan.
Jag har tappat alla mina vänner jag hade förut. På gymnasiet slutade jag umgås mer och mer med dom för jag kände att vi inte hade så mkt gemensamt. Trodde jag skulle hitta nya vänner, men har egentligen bara hittat en riktig vän som jag är nära.
Både jag och den här tjejen känner att vi vill hitta nya bekantskaper, skaffa oss ett 'gäng' att hänga med. Men det är så svårt. Speciellt i vår stad. Alla verkar redan ha sina gäng dom hänger med och vi känner inte att vi passar in någonstans.

Jag klarar inte av att vara ensam. Jag är inte en sån person. Jag är en rolig och social person som vill vara ute och hitta på saker, festa och åka på festivaler. Är stressad hela tiden över att livet bara rusar iväg och jag missar det. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.
Känns som att jag allmänt misslyckats med livet bara.

När jag är deprimerad tar jag en "Göteborgs Rapè" och lyssnar på Hollywood undead - The Diary.

Pröva det, blir jävligt lugn av det 🙂

Känner mig ensam, misslyckad och oförmögen att lita på människor i nuläget. Trodde inte jag skulle bli sådan, har alltid kunnat lita på de flesta. Men vissa erfarenheter sätter sina spår. Sedan är det inte alldeles enkelt att leva med en psykiskt sjuk mor. Vissa tycker att deprimerade borde rycka upp sig men när man lever i en situation som inte förändras oavsett hur mycket man snackar med folk blir man inte precis trygg.

Är så less på att behöva oroa mig och känna mig fångad hela tiden, över att inte kunna släppa alla skuldkänslor. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.