Med tiden…

Med tiden kommer framtiden, långsamt, som ett eftersläntat brev från posten. Efter några år kommer det krypande som om det ber om förlåtelse för att det blivit försenat. Så står man där, med ett gammalt brev som ingen minns varför de skickat eller ens till vem det var. Framtiden är lika dan, en dag är allt som bortblåst och ingen kommer ihåg vad vi gjorde för ett år sen, eller ens igår..

Solen värmde i hennes ansikte och hon njöt av den härliga maj värmen. Gruset krasade under fötterna och vägen slingrade sig likt en gigantisk orm framför henne. En cykel kom från bakom. plingeling! Hon vände sig om och såg Herr Manefred komma susandes nerför backen som hon nyss passerat.
”Tjenare tjenare, är du ute och går du?”
Flickan log åt honom och fortsatte att gå sin långsamma gång. En fågel kvittrade långt inne i skogen och hon försökte att härma den. Fågeln tystnade och strax därefter såg hon en svala komma seglandes över den klarblå himmelen. Hon slöt ögonen och låtsades vara en fågel för ett ögonblick, vinden som förde henne uppåt, högre och högre tills det slog lock för hennes öron. Ett minne kom tillbaka, en kort frekvens med höga skratt och röster i ett enda kaos. Flickan skakade på huvudet och blev irriterad över att hon inte kom ihåg något mer.
En blick längs vägen talade om att hon snart var framme vid ett litet torp. Hon sköt bort sin irritation och ökade på stegen lite grann, vilket fint litet hus tänkte hon stilla för sig själv.

Tror ni att det kan bli något? kommentera gärna.