Jag har länge misstänkt att jag är schizofren, jag existerar på så många plan och så många olika sätt att jag inte kan hålla reda på alla själv, och inte heller är jag, som synes, kapabel till att sätta den tanken i ord på ett "accurate" sätt.

Viljans Triumf:

Jag har länge misstänkt att jag är schizofren,

Gå til len psykolog och få det på papper gör det aldrig bättre. Livet går ändå alltid åt ett håll.

Viljans Triumf:

jag existerar på så många plan och så många olika sätt att jag inte kan hålla reda på alla själv, och inte heller är jag, som synes, kapabel till att sätta den tanken i ord.

Det är sak, men aldrig kommer vi existera endast på ett ställe? På ett plan? Vi kommer alltid skifta till de olika personligheter som finns i oss, eller som uppstår vid tillexempel nya kontakter. Men det är en sak alla är med om. När det går för långt är fel, det säger sig självt. Som sagt är det svårt att sätta ord på det ^^

Narcissistic:

Det är sak, men aldrig kommer vi existera endast på ett ställe? På ett plan? Vi kommer alltid skifta till de olika personligheter som finns i oss, eller som uppstår vid tillexempel nya kontakter. Men det är en sak alla är med om. När det går för långt är fel, det säger sig självt.

Nej, det finns nog inte någon som ständigt är samma person, med samma tankar i alla situationer. Men när det gäller mig själv, som ju egentligen är den enda erfarenheten jag har av existens, så anar jag, eller på sätt och vis, snarare vill, att det har gått för långt och att jag har tappat bort mig själv i mig själv, men samtidigt så finns det ändå något som är jag, den där tanken som alltid verkar så objektiv och som håller dem andra planen av mig själv i schack.

Viljans Triumf:

Nej, det finns nog inte någon som ständigt är samma person, med samma tankar i alla situationer

^^

Viljans Triumf:

som ju egentligen är den enda erfarenheten jag har av existens, så anar jag, eller på sätt och vis, snarare vill, att det har gått för långt och att jag har tappat bort mig själv i mig själv, men samtidigt så finns det ändå

Vill? Varför vill du tappa bort dig själv? Vad vill du gömma dig för?

Viljans Triumf:

men samtidigt så finns det ändå något som är jag, den där tanken som alltid verkar så objektiv och som håller dem andra planen av mig själv i schack.

Det brukar vara så när det inte gått för långt ja.

Antar jag^^

Narcissistic:

Vill? Varför vill du tappa bort dig själv? Vad vill du gömma dig för?

Psykisk masochism? Ett sätt att söka uppmärksamhet? Jag vet inte riktigt, det skulle bara vara behagligt helt enkelt, och jag vill nog gömma mig från omvärlden överhuvudtaget, då jag, pga kass uppväxt, är väldigt rädd för att folk ska ogilla mig.

Narcissistic:

Det brukar vara så när det inte gått för långt ja.

Som sagt innan så är det antagligen mest önsketänkande att det skulle vara något överdrivet.

Viljans Triumf:

Psykisk masochism? Ett sätt att söka uppmärksamhet? Jag vet inte riktigt, det skulle bara vara behagligt helt enkelt, och jag vill nog gömma mig från omvärlden överhuvudtaget, då jag, pga kass uppväxt, är väldigt rädd för att folk ska ogilla mig.

Intressant. Men jag tror du redan funnit svaret i dig själv^^ Oftast har vi faktiskt svaren själva. För att vara mera specifik skule jag satsa på en kombination som lutar mot behagligheten. Men det är inte alltid så behagligt.

Narcissistic:

Intressant. Men jag tror du redan funnit svaret i dig själv^^ Oftast har vi faktiskt svaren själva. För att vara mera specifik skule jag satsa på en kombination som lutar mot behagligheten. Men det är inte alltid så behagligt.

Ja, jag är relativt övertygad om att jag har svaret men inte vill se det.
Och allt är på sätt och vis behagligt när man saknar vilja eller ögon för att se något annat.

Narcissistic:

Vi kommer alltid skifta till de olika personligheter som finns i oss, eller som uppstår vid tillexempel nya kontakter.

Känner igen det där.

Jag känner mej så osammansmält, jag måste alltid hålla på och "smälta" mej själv för att inte tappa bort mej. Jag är alltid rädd att hela personligheten ska upplösas och att det inte ska bli något kvar, av ens känsloperson alltså. Fakta är ju bestående, som att Frankrikes huvudstad alltid är Paris. Men annat, som att reagera helt olika inför samma sitaution, bara beroende på vad man är inställd på för frekvens.
Jag kan sitta två timmar på handfatet och prata med min spegelbild, jag gillar oxå att gå förbi stora skyltfönster där man reflekteras i helbild. Det har inget med utseende att göra, men det blir en sån häftig närvarokänslo, när man ser att man går där. Man tänker att man nästan skulle finnas på riktigt.

Viljans Triumf:

så anar jag, eller på sätt och vis, snarare vill, att det har gått för långt och att jag har tappat bort mig själv i mig själv, men samtidigt så finns det ändå något som är jag, den där tanken som alltid verkar så objektiv och som håller dem andra planen av mig själv i schack.

Viljans Triumf:

Psykisk masochism? Ett sätt att söka uppmärksamhet? Jag vet inte riktigt, det skulle bara vara behagligt helt enkelt, och jag vill nog gömma mig från omvärlden överhuvudtaget, då jag, pga kass uppväxt, är väldigt rädd för att folk ska ogilla mig.

Känner igen mig skrämmande mycket. Vill också ha en allvarlig stämpel som tröst för allt som gått fel. Ungefär. Varje gång någon (exempelvis mina föräldrar) börjar bry sig, och undra ifall det faktiskt är något som är trasigt... ja, då förnekar jag allt. Det jag har bestämt mig för är i alla fall att jag aldrig ska ta antidepressiva. Skrot är vad det är.
Misstänker dock på fullaste allvar numera att jag lever med någon slags social fobi (vilken jag dock ignorera mestadels). Detta är oerhört jobbigt, och jag går miste om det riktiga livet för att jag är för mig själv så mycket, och inte klarar av att vara med andra människor så mycket. Känner mig hotad. Känns som syrebrist. Orkar inte ens försöka vara normal längre. Det funkar inte riktigt. Bara ibland.
Eh.

Narcissistic:

ni är patetiska människor på en för övrigt ganska vacker planet.

Tråden låst på grund av inaktivitet