Hej detta är min första tråd. Jag har varit mycket deprimerad och haft mycket panikångest. När jag var sjukskriven så drömde jag mycket men det var för över två år sedan. Nu anser jag mig som frisk och jag är lyckligt förlovad. Igår natt hade jag dock en dröm som är kopplad till min depression vilket kan vara ganska jobbigt men ändå intressant. Jag skulle gärna vela dela med mig om den och höra era tankar.  

Detta är en dröm

Jag sitter i ett klassrum, vi är bara tjejer. Tre bänkar står tomma i vänstra raden längst bak. Pressen jag känner ligger som ett ilande moln över mig. Era ögon kan inte skåda den dock. För er så ser jag nog ut som vem som helst.. tror jag.
Det börjar med en smäll på min bänk. Våran fröken ser argt men fundersamt på mig. Jag uppfattar inte orden som kommer ur hennes mun, men jag gissar på att hon inte tycker att jag är uppmärksam nog. Genom mitt moln så ser jag i hur alla kollar på mig. “Varför? Sluta kolla på mig!” tänker jag. Lektionen återgår men för varje mening våran fröken uttalar så blir molnet tjockare. För varje gång jag försöker att ta mig ur och koncentrera så blir huvudvärken värre. Jag ser ner på mitt anteckningspapper och glänser över på tjejens bredvid mig och inser hur lite jag har skrivit. Det vänder lite i magen och klumpen har börjat forma sig i halsen. Var än blicken faller så är dimman av molnet i vägen. Helt plötsligt händer något tar sig in i molnet. Två tjejer sitter och skrattar. Min första tanke bränner sig fast i huvudet. “De skrattar åt mig” tänker jag. Något annat jag upptäcker är att de inte blir tillsagda. De skrattar länge, det känns som en evighet.

“Visst har Emma fula kläder?” ropar en av tjejerna och kollar bak på mig. Snabbt kollar jag över på våran fröken för att se hennes reaktion. Inget. Varför reagerar hon inte?
Ett par andra tjejer börjar fnissa. “Hennes fula kläder hjälper inte att täcka över hennes tjocka kropp!” De första tjejerna skrattar högt och fler tjejer kollar på mig och försöker hålla inne sitt skratt. Men varför reagerar inte fröken!? Tjejernas ord och blickar bryter sig in i mitt moln men jag vågar inte stå upp för mig själv. Medans tjejernas hårda ord slår igenom molnet som kulor från en skepps kanon.

Vi alla kör på en motorväg med fyra filar. Ni alla kör fina sports bilar medans jag kör en gammal bil. Varje gång ni kollar snett på mig eller säger fula saker om mig så krockar jag. Varje gång lärare inte ser, varje gång andra tittar på så krockar jag. Men varje gång som jag krockar så fortsätter jag att köra. Jag ligger långt efter men gasar på. Min vilja att lyckas, bli frisk, gör så jag kör snabbare. Min vilja att hålla munnen stängd och inte ge er samma behandling gör så att jag kör om er. Ni blir sura. Ni försöker att köra om mig, köra in mig i sidan, köra nära bakom mig och pressa mig. Men jag kör på i min gamla sönder krockade bil. Jag ser en öppen plats i en av filarna. Jag gasar och tar den snabbt. Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur molnet blir till en lätt dimma.
Då ser jag en ny bil. Jag inser att det sitter en kille i bilen. Han kör i filen bredvid mig och matchar min fart. Jag saktar av lite för att låta han förbi men då saktar han också av. Hans blick stirrar stark på mig så att det gör ont. Istället för att slåss så viker jag mig och låter han köra bredvid mig. Hans blick bränner i huden men jag behåller mitt fokus långt fram i horisonten. Ju mörkare miljön det blir ju starkare stirrar han. Blicken lurar mig och får mig att tro att den är trygg. Men det bränns och svider och jag vet inte hur länge till jag kan stå ut. Till slut blir ljuset från hans blick för stark och jag blir bländad, då ser han sin chans och kör in sin bil i min. Jag hamnar i diket och min bil är nu helt förstörd. Jag kryper ur bilen och sjunker ner i den blöta jorden. Min kropp är sliten men bilarna kör bara på. Ingen stannar och hjälper mig. Jag kämpar mig upp på sidan av vägen och börjar att gå. Varför vet jag inte. Den enda utvägen jag ser är att hoppa framför bilarna som kör. Men av någon anledning så gör jag inte det. Jag fortsätter och går men ingen ser mig. Två år passerar och jag går fortfarande.
Det är så jag ser den. Skylten lyder “Frihet” men det verkar som att bara jag ser den. Jag börjar springa på avfarten och molnet försvinner sakta. När jag är uppe så är hela molnet borta. Landskapet är grönt och himmeln är så blå att jag får kisa en stund. Solen värmer min hud och ger mig ny kraft. Jag börjar att springa, munnen blir torr och svetten rinner ner.
Vägen är tom men det tar inte lång till tills jag ser någon långt bakom mig. Rädslan för vad det kan vara gör så att jag springer snabbare. Jag kollar bak och min nyfikenhet får mig att stanna. Bilen ser ut som min gamla. Den är också sönder krockad och det ryker häftigt från den så jag ser vem som sitter i den. Bilen saktar ner och stannar bredvid mig. Förardörren öppnas och ur röker ser jag ett leende. Hans armar är öppna och han omfamnar mig som om vi kände varandra. Utan att säga ett ord så går vi tillsammans. För första gången så andas jag ut på riktigt och lugnet sköljer min kropp. Jag är äntligen fri.