Om ett djur får diabetes, så är avlivning den första tanken.
Men tänk igen.
Det är ingen fara om ett djur får diabetes, bara lite extra omtanke.
Jag hade en degu (råtta) vid namn Torsten, som fick en ytterst otäck feber, där han skakade och som följd blev han blind och fick diabetes.
"Hur gör man då?" tänkte jag.
Jo, han fick bo i en mindre bur, utan hyllor och andra faror, i och med att han var blind, jag värmde vatten, hällde i en PET-flaska och stoppade in den i en socka.
Ett halv russin morgon och kväll, extra mycket kärlek och närhet.
Han levde i ett och ett halvt år efter febern.
Desto större djur, desto lättare att ta hand om vad det gäller diabetes.
(Bra att tänka på, när åldern närmar sig ert husdjur, dock så är starr från feber väldigt ovanligt.)
Är det verkligen snällt att låta den leva så? Är det ett värdefullt liv att ranta runt blind i en bur när man har feber? Är det inte mer rättvist att låta den somna in då?
Jag tvingade honom inte att leva.
Men i och med att han var pigg och alert (2 år) och bodde med sin brorsa, så ansåg jag inte att det var fel.
Hade han mått dåligt och magrat så hade jag ju inte övervägt allt det extra.
Krufix:
Jag tvingade honom inte att leva.
Nä det blir lite svårt, men iom att ett djur knappast kan välja själv känns det kanske humant att avliva det om det ändå har diabetes och är blind och bor i en bur.
Att vara blind är inget större problem för ett tamråtta.
Han var väldigt handtam och vi såg till att aldrig skrämma honom.
Diabetesen var inget problem, han var precis som vanligt fast han behövde lite mer socker än brorsan.
Det var bara den sista veckan han blev dålig, när han började magra.
Så i över ett år levde han nästan som vanligt, trots diabetes.
Tråden låst på grund av inaktivitet
