Hej, jag är en en kille som lider av en lindrig version av social fobi (tror jag). Jag tror mig vara bättre och sämre än vad andra människor är, när jag möter dem som jag inte känner bra sätts det psykiskt-fysiskt bundna maskineriet igång; mitt röstläge blir ojämnt, jag har svårt att hålla ögonkontakt, mitt tänkande blir panikartat och ser mig som fast i en bubbla - jag går med andra ord i min egen värld, då. De flesta nya människor som upplever mig i en kort episod/i korta episoder ser mig förmodligen som ett neurotiskt nervvrak, eller i alla fall någon slags avart.
Eftersom jag tydligen inte hann posta tråden i tid skippar jag fortsättningen och går direkt till frågeställningen: Är det mer attraktivt/socialt accepterat att ha en diagnostiserad personlighetsstörning än att bara vara "udda"? Skulle jag tjäna något, på social mark, om jag gick och blev "han, lirar'n, han den där som har tocken där dystymi, di kallar't"? Det verkar som många 'töntar' får en diagnos och sen plötsligt blir sedda som käcka utan vidare.
Ja vafan, då har man något att skylla på iallafall.
Precis. Right on, alltså. På pricken. Bullseye. Där satt'n, polarn! Du catchar min drift, är med på noterna m.m. osv.
Ricochet:
jag har svårt att hålla ögonkontakt, mitt tänkande blir panikartat och ser mig som fast i en bubbla - jag går med andra ord i min egen värld, då. De flesta nya människor som upplever mig i en kort episod/i korta episoder ser mig förmodligen som ett neurotiskt nervvrak, eller i alla fall någon slags avart..
jag är diagnosticerad socialfobiker, aspergare och add"-are" men jag har inte berättat för någon i skolan ![[cute]](/img/smilies/cute.gif)
men jag är antingen jättenervös eller jävligt på och hyper och är "in your face"...
Om du är villig att skylta med den nyerövrade störningen för dem kan det säkert vara lämpligare. Gör det osv
Jag väljer nog hellre skum än CP.
Spelar ingen roll. En diagnos har man ju bara för att det ska vara lättare att behandla. Tycker inte du ska försöka få någon diagnos. Gör det inte svårare än det är.
Bästa tipset jag har att komma med är att bara lyssna noga på vad människor säger.
Jag skulle se det som positivt för då skulle jag förstå varför den kanske var så konstig, då visar personen att Det här beror inte på Dig och så kan man bli vänner och leva happily ever after!
Det är win. Många av mina vänner har någon diagnos.
Jag har väl varit/är lite sådär med. Är det en riktig störning vet jag inte men en sak du kan prova som jag försöker göra är att typ. Slappna av och försök ta det lugnt. Tänk efter innan du säger något och prata långsamt.
Ricochet:
n vidare.
Eh, du ska fejka en personlighetsstörning? Du tror att mental ohälsa är något som är på skoj? Dessa personlighetsstörningar är extremt allvarliga och du verkar inte inse hur jävla fucked man är som person om man lider av dessa.
gå och snacka med en psykolog om dina problem istället. du kanske får diagnoserna då också?
tevepro:
Eh, du ska fejka en personlighetsstörning?
Ja, givetvis.
tevepro:
Du tror att mental ohälsa är något som är på skoj?
Tror och tror, det är en objektiv sanning.
ingetnamn:
gå och snacka med en psykolog om dina problem istället. du kanske får diagnoserna då också?
Har den på g, psykiatrin.
Ricochet:
Har den på g, psykiatrin.
vad bra, det har jag också.
Tråden låst på grund av inaktivitet
