(går att sjunga till melodin "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" av Kent )

när mina ben har slutat vandra

på denna proppfulla planet

ska jag skratta högt i himlen

åt mitt liv som skygg poet

för alla vill vi stå på scenen

inte sitta, klappa snällt

och sedan resa oss i logen

och torka tårarna vi fällt

men ändå köper vi biljetter

för att leva någons dröm

och vi dränker oss i sorgen

om att aldrig få beröm

för ditt namn stod aldrig högst upp

och aldrig fick du någon hund

så dina händer slutar mötas

men bara för en kort, kort stund

för du har aldrig varit vännen

som låter skuggan falla på

idioterna därute

de som också varit små

men sluta huka, sluta skämmas

ditt liv är värt så mycket mer

än en plats där i publiken

de bortglömdas högkvarter

Något nödrim kanske, men ändå