Jag är nog manodepressiv. Allt är pest. Jag var glad innan idag, men när jag hade köpt en dyr grej, tagit en cykelrunda och snackat med en kompis på msn så brakade allt ihop. Kanske var det hans avsked, som var snabbt och hastigt och jag hann knappt svara...?
Det fick mig att tänka på hur mycket jag saknar vänner och kärlek. Min familj är med undantag för några få vänner allt jag har (och den kontakten blir mer diffus när jag flyttar hemifrån; hur ska detta gå?!)... jag älskar mina föräldrar, och har någon slags hatkärlek till min yngre bror (mest hat). I skrivande stuns är jag ensam hemma i vårt stora hus. Jag gillar att vara ensam och ser fram emot att få leva precis som jag vill... men det får jag ju inte. Jag har tid på mig, oftast inte mycket. Idag insåg jag, att det finns inget att göra. Jag stod på samma punkt mitt på golvet i hallen i flera minuter och bara stirrade, sen grät jag. Ett tag funderade jag på att självmedicinera med alkohol, men viftade strax därpå bort tanken.
Vad ska jag göra? Jag har ett svart hål inombords just nu. Allra allra helst vill jag vara helt ensam i en egen lägenhet och bara runka bort depressionen tills bättre tider kommer. Då vill jag umgås med folk. Jag vill träffa nya människor och uppleva nya saker. Jag vill festa. Jag vill spela musik, måla osv osv. Men här nu vill jag bara kasta stolar ner för trappan eller vad som helst. Jag vet inte, ambivalent som jag är... alltid.
Jag är pacifist, men... jag vill slåss.