Hej! Jag gjorde ett test av ren nyfikenhet för att se om jag skulle matcha något resultat där jag är i behov utav hjälp. Jag gick in med inställningen att jag inte skulle få någon allvarligare diagnos men blev själv rädd av svaret. "Stark tendens till bulimia nervosa, du bör kontakta oss"

Jag har under hela min uppväxt varit nöjd med min kropp och mitt utseende. Åt när jag var hungrig och slutade när jag var mätt, åt det som serverades hemma och i skolan osv. Men när jag blev 17 började jag med p-piller tre månader och gick från 62kg till 69kg. Jag som alltid varit nöjd med min kropp har också varit mån om den så att gå upp så mycket och bli märkbart rund gav mig en sjuk ångest. Jag har sedan dess, i två år gått om vartannat och svält mig periodvis, tränat mycket periodvis och överätit tills jag velat kräkas efter varje måltid periodvis.

Jag är nu 19 år, undviker ingen speciell mat men mår något så otroligt dåligt över att fortfarande inte kunna ha en sund relation till mat eller att inte kunna kontrollera min vikt. Jag har läst mycket om kost, träning och ens förhållande till ätande. Jag är definitivt en känslomässig ätare. Jag blir superstressad av att gå runt och ständigt hata mig själv för min vikt, att jag äter för mycket (inte fel slags mat dock utan bara stora mängder) och att trots att jag vet om problematiken så har jag ingen kraft eller ork att möta problemen. De senaste dagarna har jag isolerat mig från familj och vänner, känner mig ful, stressad över att vilja tappa vikten fort och detta får mig att hetsäta. De senaste tre dagarna har jag ätit konstant, inga riktiga måltider eller tider för mat samt att jag ätit tills jag vill kräkas och ligger flämtande i soffan.

Jag vägde 66kg för tre dagar sedan (vilket jag tycker är okej för mina 170cm) men efter de senaste dagarna känns det som jag väger fyra kilo mer. Jag vet att detta är fysiskt omöjligt men känslan är kvar, leder till att jag äter mer i ett försök att stilla min ångest och fastnar i en ond cirkel av det hela.

Jag är i övrigt en självsäker tjej, har många nära vänner och presterar i skolan. Banden till mina föräldrar är bra även om jag står dem inte särskilt nära. Dessa relationer och prestationer gör att jag tydligt märker hur förhållandet till mat påverkar mig. Jag, som är i stort behov av andra människor, drar mig undan, slutar plugga, slutar träna, slutar skratta och får någon slags social fobi.

Jag mår så dåligt över att jag skapat detta skitbeteendet av att äta för att trösta mig själv. Jag känner mig oattraktiv och som att jag FÖRLORAT mig själv någonstans mellan bulkandet och fastandet. Ju mer jag skriver desto rimligare känns det att ta hjälp av någon sorts strategi för mina vanor. Omåttligt tacksam för hjälp <3