Big Stan får mig att önska att Rob Schneider kastades i finkan på riktigt.

Rob Schneider – redan här skvallras det om filmens kvalité – spelar fastighetsmäklaren Stan. En man som lever mitt uppe i drömmen med flådigt hem, klargul Lamborghini och ett par plasttuttar till fruga. Rikedomen visar sig dock vara hoptjänad på ett oärligt sätt och Stan döms till tre år bakom lås och bom. Det är med en klump i halsen och skräckbilden av att den där klumpen ska komma att ersättas med något annat som han tar emot sin dom.

Rädslan för de frekventa våldtäkter som garanterat väntar får Stan att utnyttja den korta tid i frihet, innan straffet verkställs, till att träna upp sin ynkliga kropp. Inga smutsiga kåkfararsnoppar ska minsann få komma i närheten av hans välsvarvade rumpa! Med hjälp av den avdankade kampsportsexperten, som går under det fantasifulla namnet ”Mästaren” (spelad av ingen mindre än den nyligen avlidne David Carradine) härdas han med smått sadistiska metoder för att sedan kunna kicka ass med alfavåldtäktsmännen inne på fängelset.

Big Stan är verkligen en bedrövlig film med en patetisk story, extremt barnslig ”humor” och ett genomuselt skådespeleri. Att Rob Schneiders tryne pryder omslaget borde egentligen vara avskräckande nog. Inte en endaste gång under filmen gör mina läppar någon som helst antydan till ett leende. Det är istället gäspigt och utdraget och till sist sitter jag mest och hoppas på lite omotiverad nakenhet eller morbida splatterscener för att liva upp det hela. Filmen är dessutom så totalt översvämmad av våldtäktsassociationer att jag blir övertygad om att manusförfattaren Josh Lieb går runt och drömmer om att bli påsatt av en våldsam fängelsekund.

Den enda våldtäkt som sker är dessvärre den på mitt psyke.