Tidig morgon. Korra skiten ur denna, tack.

Det bästa sättet att hantera en oregerlig tonåring som gör livet svårt för sina föräldrar; skicka iväg ungjäveln till en ö i Stilla Havet och låt världens mest felplacerade Peter Stormare sätta griller i huvudet honom eller henne. Mila Kunis må vara vacker som synden, men inte ens det kan rädda Boot Camp.

Unga Sophie har problem med sin styvfar och betydligt större olösta problem med sin döde far. Livet är svårt och hennes föräldrar ser bara en utväg, nämligen att rehabilitera Sophie i ett suspekt läger för ungdomar, placerat på Fiji, långt utanför rättigheter, nåd och egoistiskt tänkande. Ett arbetarläger under ledning av en doktor helt utan licenser, samt en plats där ungdomars bästa inte alltid sätts i främsta ledet. Sophies pojkvän går givetvis inte med på detta, så han fejkar ett knarkberoende och - genom det konstigaste och mest amatörmässiga händelseförloppet jag någonsin sett i en film - hamnar på ön för att rädda sitt hjärtas kärlek.

Trots att Boot Camp är inspirerad av verkliga händelser, så är filmen ändå uppbyggd på ett sätt som gör den tämligen omöjlig att ta på allvar. Handlingen är redan från början klen, men det blir värre med tiden. Dramaturgiskt haltande, ostrukturerad karaktärsutveckling, stundom skrattretande skådespelarinsatser och jobbig klippning genomsyrar Boot Camp. Inte nog med det, så är Boot Camp också plågsamt förutsägbar och helt enkelt amatörmässigt utförd på flera punkter. Regissör Christian Duguay jobbar med övertydlig symbolik och klarar egentligen aldrig att följa grundregeln ”show, don't tell”. Han går istället emot detta totalt och matar mig som tittare med övertydlig, superartikulerad information för att jag verkligen ska förstå Boot Camp. Något som känns tämligen överflödigt med tanke på att filmen är ungefär lika komplicerad som att deklarera via sms.

Men allt är inte skit med Boot Camp, och det beror helt och hållet på att ljuvliga Mila Kunis är med i mixen. Inte bara plågsamt vacker, utan den enda som faktiskt gör en bra prestation i hela filmen. Hon lyckas vara övertygande där filmen i helhet aldrig är det och driver samtidigt saker framåt. Någon som inte alls gör det är Peter Stormare som aldrig varit mer felplacerad i hela sin karriär. Han känns mest som ett skämt när han sitter och muttrar om plågsamma minnen och bär halmhatt. Och på ett sätt får det väl anses vara passande att framstå som ett skämt, eftersom Boot Camp ofta är överdrivet tramsig och till och med får allvarliga ämnen som våldtäkt och död att kännas pastischartade. Döden är visserligen bara en av hemskheterna som snurrar i bakhuvudet efter en och en halv timme med Boot Camp, och det är ganska precis i det tillfället som jag stänger av och stämplar underkänt. Förlåt Mila. Jag älskar dig ändå.