Jag blir tokig på den här recensionen. Men jag orkar inte stirra mig mer blind på den, så jag slänger upp den här i alla fall.

Efter att ha sett Män som hatar kvinnor kunde jag knappt vänta på Flickan som lekte med elden. Det hade inte gjort något om jag fått vänta längre.

Mikael Blomqvist och hans kollegor på tidningen Millennium samtalar om att projektanställa en kille som arbetar på en historia om sexhandel. Han vill bland annat publicera namn på kända och högt betrodda personer som köpt sex. Trots att, och just för att, det är en historia som kan röra upp mycket bestämmer Milennium sig för att anställa honom. En tid med både misslyckade och lyckade försök att få tag i de berörda tar sin början när den projektanställde och hans flickvän, som också jobbar med sexhandelsfrågor och just gett ut en avhandling i ämnet, blir mördade. Polisen står rådlös och famlar tillsynes i blindo samtidigt som fler mord begås. Mikaels frustration ökar när polisen inte alls kopplar att morden kan höra ihop med historien om sexhandeln och ännu mer när Lisbeth Salander ses som den huvudmisstänkte.

I Män som hatar kvinnor agerar Lisbeth Salander (Noomi Rapace) och Mikael Blomqvist (Mikael Nyqvist) tillsammans genom större delen av filmen. Här sker det motsatta. Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist ser inte ens varandra förrän i slutscenen. Vilket är det naturliga, det trovärdiga och det som gör halva berättelsen. Nackdelen blir att man inte får nöjet att se dem som ett team, arbeta tillsammans och komplettera varandra. Fast, ändå känns det som att de är på samma ställe hela tiden. Och det är de ju också, de är i samma tankar och jobbar mot samma mål, att lösa mordet och därmed ta bort Lisbeth från listan över misstänkta.

Som andra delen i en trilogi, med allt vad det innebär, klarar filmen sig okej. Visst, slutet blir en aning tvärt, man vet ju att det kommer mer och det känns. Dessutom förutsätter den nästan att man sett Män som hatar kvinnor. Och efter att ha laddat upp med förväntningar byggda på applåder av föregångaren blir det här en besvikelse. Med längre budget och mer vanlig svensk deckarfilmsanda landar den som just svenska deckare ofta gör. Som något trevligt, passande för en söndagskväll, men lite för tunt för att det ska klassas som riktigt bra.

Män som hatar kvinnor fick mig att tappa andan totalt. Jag drogs in i filmen och kom inte tillbaka till verkligheten förrän eftertexterna rullade. Och ja, jag hade förväntat mig detsamma här. Tyvärr blev det inte så. Spänningen sitter inte lika klistrad, replikerna är inte lika bra och historien är inte riktigt lika genialisk. Men Noomi Rapace och Mikael Nyqvist spelar lika väl. Om jag ser den igen beror det nog mest på dem. Det är onekligen två intressanta karaktärer som spelas av två duktiga skådespelare. Jag vill, trots filmens ganska platta fall, fortfarande se mer av historien och veta vad som händer karaktärerna. För Stieg Larssons berättelse är riktigt, riktigt bra.

Betyg: 3 av 5