Kommer jag att äcklas? Är det en extremistisk vegetarian som ilsknat till och nu vill belysa den vidriga köttindustrin genom en film fullproppad med äckliga bilder, som bara finns där i syftet att framkalla spykänsla, blandat med snabba åsikter utan minsta gnutta fakta? Eller är det tvärtom en film med så mycket fakta att ingenting kan fastna och allt liknar en väldigt tråkig lektion med den där konstiga läraren som alltid tar upp de mest bisarra frågorna på ett sätt som gör att man hellre tittar ut genom fönstret? Är vinklingen så extrem att man inte vet om man ska skratta åt det eller bara råka trycka på avstängningsknappen och fortsätta pilla i naveln?

Food, inc. är en dokumentärfilm om den amerikanska köttindustrin, om massproduktionen, om vem som har makten över den och om vem som inte har den. Det handlar om hur produkterna framställs som något som omsorgsfullt producerats i en lantlig idyll med glada stillsamma bönder. Det handlar om hur den bilden inte alls stämmer med verkligheten som enligt filmen är allt för många djur på allt för liten yta, pengar som styr hela processen och kontrakt med storföretag som gör att den lilla bonden som inte ens känner sig som en bonde längre lyder allt som egentligen står långt utanför dennes vilja. Man får se stora majsfält som finns för att mätta magar som bara skriker efter gräs och självklart får man också se hur vidrigt djuren många gånger behandlas. Det är en typisk amerikansk film i genren ”vi gräver och hittar en syndabock som vi kan skylla på och låtsats att vi inte själva har någon makt”.

Det verkade faktiskt riktigt lovande i början. Informationen blandades med intervjuer och åsikter från människor som på något sätt har väldigt mycket med köttproduktionen att göra och som fick mitt intresse att väckas för den här filmen och därmed för det här ämnet. Jag upprördes och intresserades och lyssnade helhjärtat. Till ungefär halvvägs in i filmen, då det dyker upp en familj som klagar över hur dyrt det är att köpa nyttig mat och hur mycket lättare och billigare det är att bara handla på snabbmatskedjor. Pappan i familjen har fått diabetes och de påstår att de tvingats köpa onyttig mat eftersom det är den maten som de har råd med och att det lett till ohälsa och sjukdom vilket gör att de måste köpa mediciner som självklart också är dyra. Den lilla scenen om dem avslutas med att de frågar sig om det är bäst att handla billig onyttig mat och därmed ha råd med dyra mediciner som den onyttiga maten leder till att de behöver eller om det är bättre att handla den dyrare nyttiga maten som hjälper dem att hålla sig friska och därför gör så att de inte behöver köpa de dyra medicinerna. De tittar in i kameran med frågande blickar och anstränger sig för att se hjälplösa ut. Den här inställningen och oförmågan till prioritering gör mig hundra gånger mer upprörd än alla andra scener om den hemska köttproduktionen. Och där någonstans känns det som att filmen tappar sitt syfte.

Sedan fortsätter det med mer fakta och den återhämtar sig litegrann från kraschen, men kommer aldrig riktigt tillbaka till toppen. Sedan, kommer slutligen hoppet. För som en kritiskt granskande film kanske bör slutar det med hopp. Hopp om att förändring kan ske, om att människor kan påverka genom att göra ett mer medvetet val när man konsumerar, att man till exempel kan välja att bara köpa tomater när det är säsong för dem och att man kan låta bli att handla på snabbmatskedjor.

Att ta upp det här ämnet i dagens samhälle känns väldigt relevant och knappast förvånande. Att det är en amerikan som tar upp det gör saken bara ännu mindre överraskande. Men för mig som svensk, som inte lever i riktigt samma sorts samhälle som finns i filmen, som inte känner igen stormarknaderna och de stora majsfälten som visas skapas en distans och jag känner mig inte helt delaktig. Vilket får mig att tänka på hur intressant det vore att se en liknande film ur ett svenskt perspektiv.

Betyg: 3