I Rymden Finns Inga Känslor. Svensk långfilmsdebut där känslorna sprudlar som aldrig förr.

Simon (Bill Skarsgård) är 18 år gammal och har Aspergers syndrom. I hans tillvaro måste allt följas till punkt och pricka, eftersom att han gillar inte förändringar. När hans bror Sam (Martin Wallström) beslutar sig för att flytta ihop med sin flickvän Frida (Sofie Hamilton) faller Simons tillvaro, och han flyr upp till rymden i sin rymdkapsel (som är en gammal tvättunna). För i rymden finns inga problem – inga känslor. Efter en väldigt lång tid i omloppsbana ser familjen bara en lösning, Simon får helt enkelt flytta ihop med Sam och Frida. Simon gör upp ett schema som trion ska följa, allt från matlagning till duschtider. Men efter ett tag tillsammans får Frida nog, hon orkar inte se Simons favoritfilm 2001: A Space Odyssey varje kväll och hans inkräktande på deras privatliv. Hon drar helt enkelt. Ekvationen har fallit, schemat kan inte följas. Det blir kaos. Simon inser att han måste hitta en ny tjej åt Sam, en perfekt sådan. Så att vardagen kan fungera som vanligt igen.

Jag hade väldigt svårt för Bill Skarsgård innan, speciellt efter den rätt bedrövliga filmen Kenny Begins. Jag som många andra trodde nog att det var ren och skär nepotism som hade gett Bill Skarsgård rollen. Men här visar Bill sin talang som skådespelare, utan en min på ansiktet så ställer han sig oförstående till sarkasm och metaforer, vilket blir hysteriskt. Men utan att det blir lyteskomik av allting. Man har även lyckats skapa roliga kufar som dyker upp under filmens gång som får Simon att framstå som högst en normal, som inte heller nödvändigtvis lider av en funktionsnedsättning. Simons chef till exempel, som hävdar att han är världsbäst på dart. Martin Wallström är riktigt sympatisk som Simons bror Sam, som hela tiden måste stå ut med honom och hålla humöret uppe även när det kanske inte är så kul. Cecilia Forss (känd från Ica-reklamen) är magnifik som den frisläppta Jennifer, potentiellt flickvänsmaterial till Sam. Simon och Jennifer blir en rolig duo, då hon är Simons totala motsats, hon struntar fullkomligt i hans scheman och att han inte gillar att man tar i honom. Något som i slutändan kanske kan hjälpa Simon.

Med grafiska moment släpps man som tittare in i Simons värld för att man ska kunna förstå hur han tänker. Att någon kan vara ledsen för något är nämligen inte helt självklart för Simon. För att förstå detta så jämför Simon ansiktsuttryck med smilisar, som dyker upp i bild.

Simons Asperger är givetvis rätt överdriven. Men vad skulle filmer vara utan överdrift? Något som verkar vara synonymt med folk med Aspergers i filmens värld är att de alla verkar ha ett intresse för astronomi. Inspelad på landsbygden under sommaren proppad med svensk indie-musik är det en helgjuten feelgood-film och en riktigt rolig sådan som lämnar en med varma känslor. I Rymden Finns Inga Känslor visar att det finns hopp för svensk film.