Jag vet inte om jag har blivit galen. Bland extramaterialet på dvd-versionen av mockumentären Scener ur ett kändisskap finns ett klipp där Linus Wahlgren, Jonas Malmsjö och regissörerna Christopher Panov och Christian Eklöw läser recensioner dagen efter att filmen haft premiär. Allt eftersom sågningarna droppar in blir stämningen mer och mer modfälld, men till slut enas de om att det viktigaste ändå är vad publiken tycker. Inslaget avslutas med en svart bakgrund och budskapet om att filmen lockade totalt 792 stycken biobesökare. HAR jag blivit galen?

När den respekterade kulturreportern Göran Hellström beordras att porträttera Linus Wahlgren i en kommande dokumentär blir han rosenrasande, och skakar frenetiskt på sin sporadiskt behårade hjässa. Linus däremot är eld och lågor över tanken på att äntligen få någon slags kulturell revansch i och med Görans erkännande, så när det visar sig att Göran precis som alla andra bara ser Linus som minstingen i Sveriges mesta flams-och-dans-familj är måttet rågat. Enough is enough. Alla ska få se att Linus Wahlgren är en riktig skådespelare. I jakten på yrkesmässig respekt och Dramatenroller bränner han inte bara sin Hundtricket-affisch, utan även banden till sina bästa vänner och familjen Wahlgren. Filmens högst relevanta frågeställning är alltså: hur långt är vi beredda att gå för att få cred?

Scener ur ett kändisskap är enligt regissörerna Panov och Eklöw en ”dokumentär baserad på en del verkliga händelser”. Vi får följa Linus Wahlgrens desperata jakt på upprättelse, och se hur han ständigt trycks ner på grund av sitt efternamn och musikaldominerade CV. Ibland glimmar det till av komisk svärta som ger mig lite ont i magen, dock känns det som om filmens första 40 minuter kunde halverats tidsmässigt för att undvika upprepning och scener som inte tillför något. Vändpunkten för Linus kommer när han möter Dramatenskådisen Jonas Malmsjö och tycke uppstår, det är då kontrasterna mellan fin- och fulkultur blir som allra roligast. Alla scener med Malmsjö är ren och skär njutning att se på. Jag skrattar så tårarna rinner när han tar med Linus till en fest för alla Dramatens anställda, där Jonas Karlsson, Elin Klinga, Örjan Ramberg och Stina Ekblad dricker rödtjut som om det inte finns någon morgondag. Hela filmen formligen sjuder av självdistans, och varenda medverkande ska ha en stor eloge för de brutala nidporträtt de gör av sig själva och sin bransch.

Hur kommer det sig då att jag får ont i magen av tragikomiken medan recensenter som fantastiske Fredrik Strage bara får ont i huvudet? Möjligen för att han aldrig har varit där. Fredrik Strage har aldrig blivit kallad musikalfjolla (vilket är helt i sin ordning, det vore ett högst obefogat glåpord för Sveriges bästa filmrecensent), men det har jag (vilket är superbefogat för en musikalstudent) och det har Linus Wahlgren. Kanske är det vad som krävs. Så mina damer, herrar, Fredrik Strage - you may not like it, men här kommer det: Jag GILLAR Scener ur ett kändisskap. Jag tycker att filmen är ett stundtals briljant komisk porträtt av kontrasterna mellan fin- och fulkultur, och jag tänker se den igen. Och nej, jag tror inte att jag har blivit galen.