Korra skiten ur denna. Skriven snabbt och säkert med många saker som kan bli bättre. Långa bajsstycken, också. Jobbigt.

Att remakes på klassiska skräckisar och slasher-rullar är Hollywoods senaste fetisch har nog undgått ganska få. I vanliga fall har jag inget emot dessa remakes, snarare tvärtom. Jag gillar att se nya, fräscha tag och lite nostalgi. Att resultatet aldrig blir lika bra som originalet har jag lärt mig att leva med, men det är alltid uppskattat att se någon pilla med filmer som skrämde mig halvt fördärvad som yngling. Remakes suddar inte ut originalen. Varför man valde att göra om om rullen The House on Sorority Row från 1983 undgår mig, dock. Den var väl bedrövlig redan för 27 år sedan?

Och inte blev det bättre denna gång, inte...

I ett promiskuöst och sexigt föreningshus för collegetjejer pågår en fest. På den här festen hoppar damer trampolin med sina yppiga kroppsdelar vilt fladdrande i atmosfären, collegekillar som ser ut som 34 hela bunten spelar bluegrass på sina tvättbrädor och förutom en del tafsande, skrikande och high fives så dricks det även en överjävlig mängd sprit. ”Vilken fest!”, tänker ni nu. Men festen kommer till ett abrupt slut för ett kompisgäng med tjejer som, efter ett misslyckat practical joke mot en killkompis, lyckas få en av sina ”systrar” brutalt mördad. Efter mycket om och men så bestäms det att mordet måste täckas upp och tjejerna återgår till sina liv, vissa mer psykiskt instabila än andra. Inte blir det bättre när någon ondsint sate börjar skicka sms till tjejerna där det framgår att ”någon” minsann vet om vad som hände den där hemska kvällen. Upptakten? En bitter jävel med ett modifierat fälgkors börjar mörda examensstudenter.

Sorority Row är verkligen en jobbig film, och om man brukar säga att slasher-filmer följer ”mall 1A”, så följer den här rullen... ja, nånting sämre än den mallen som ändå faktiskt brukar fungera. Handlingen är ganska banal, skådisarna vad man förväntar sig i en ”straight to DVD”-slasher och den sedvanliga twisten kunde egentligen förutspås direkt genom anslaget. Det är fantasilöst, aldrig skrämmande och hela tiden väldigt genomskinligt.

Det finns ett fåtal höjdpunkter i Sorority Row som ofta innefattar smaskigt blod och hutlösa gapskratt från min sida. En stackars pingla blir mördad med en spritflaska på ett väldigt originellt sätt och karaktären ”Kyle”, spelad av Matt Lanter (känd från nya 90210-serien), spelar så stereotypt att parodistämplen ständigt seglar över hans panna. Kul, absolut. Bra? Nja. På tal om karaktärer så spelar Leah Pipes (känd från absolut ingenting) den otroligt enerverande bitch-karaktären ”Jessica”, som inte bara hatas av alla andra karaktärer i filmen, men också av mig själv. Hade en biografisk film gjorts om mitt liv baserat på hennes prestation i Sorority Row så hade den rullen antagligen marknadsförts med namnet Män som hatar kvinnor, vilket känns jättejobbigt då jag är väldigt mycket för jämställdhet på alla sätt och vis. Tack å lov spelas huvudkaraktären i alla fall övertygande av mysiga Briana Evigan (även hon känd från absolut ingenting).

Ska du se slasher-film, se inte Sorority Row. Eller vänta, skaffa den och spola fram till spritflaskemordscenen och lägg av att asgarv. Sedan skeppar du omedelbart dvd-skivan till Sibirien.

Betyget blir en rungande etta.