Med en titel som Surfer Dude så är det inte direkt läge att förvänta sig ett episkt storverk. Lägg därefter till att Matthew McConaughey axlar rollen som en zen-relaxad, gräsrökande kvasifilosof på jakt efter perfekta vågor. Det är verkligen inte läge att tjoa och bli upphetsad i förtid. Verkligen inte.

När surfarsnubben Steve Addington återvänder till hemtrakten Malibu efter en tids frånvaro så inser han att saker och ting inte står helt rätt till. Det simpla surfarlivet står inte längre på agendan och istället för att bara rida på vågor som dagsverke så hamnar Addington och hans entourage av stoner-kompisar i trubbel på grund av nya sponsorer. Det handlar inte längre om surfing, utan om att producera ett reality-tv-program med kända surfare i huvudrollerna och om att kränga ett nytt supermaxat tv-spel med, japp, surftema. Addington, som den tvättäkta California surfer dude han är, är inte med på noterna och påbörjar istället en svår, ensam resa med en nyfunnen problematisk livskris att tampas med.

Storyn i Surfer Dude är verkligen helt banal för att säga det minsta, men egentligen inte det jobbigaste att genomlida. Det jobbigaste är att följa McConaughey som under 85 minuter glider runt i bar överkropp och fnittrar. Ibland ser han fundersam ut och ibland ledsen. Ibland är han filosofisk. Aldrig är han direkt övertygande eller rolig. Det som fungerade i Dazed and Confused för 15 år sedan känns tämligen uttjatat i dagsläget. Han är snäppet mer underhållande än i Fool’s Gold, men det säger ju egentligen ingenting. McConaughey roar inte, men å andra sidan så är det sällan jag skrattar eller fnissar åt något överhuvudtaget under filmens gång.

Det finns ett par ljusglimtar i Surfer Dude, i form av vissa skådespelares prestationer. Woody Harrelson gör en rätt skön insats som Addingtons relaxade manager och John Terry, som varit med i massvis av högkvalitativa tv-serier, gör ett bra men snabbt inhopp som en behaglig affärsman. Det räcker dock inte för att rädda Surfer Dude från underkänt då hela storyn är så vansinnigt tunn och oengagerande. Surfandet ställs i centrum som någon sorts filosofisk och andlig livsstil och det känns verkligen aldrig trovärdigt. Det känns bara fånigt. Att hela historien paketerats med sporadiska slow motion-sekvenser och MTV-klippning gör verkligen bara saker och ting värre. I slutändan handlar det hela om 85 minuter av Matthew McConaugheys överkropp, lite gräsrökande, ett par vågor och lite nakna kvinnor. Och Willie Nelson som hänger med ett par getter. Valet är ditt.

2/5