Det känns egentligen inte riktigt rätt att recensera en Charlie Kaufman-film efter bara en kik. Det krulliga manusförfattargeniets verk kräver ju i regel en andra titt innan man kan bilda sig en ordentlig uppfattning. Men chefredaktör Nahléns läderpiska är hård och han är dessutom väldigt glad i att använda den …

Om Charlie Kaufman planterade lite myror i skallen på publiken med sina manus till mästerverken Eternal Sunshine of the Spotless Mind och I huvudet på John Malkovich slänger han i sin regidebut in en hel stack med ettriga små kryp. Synecdoche, New York är utan tvekan hans svåraste film hittills. Visst, den essentiella handlingen greppar jag:

En hyllad teaterdirektör med ohygglig massa dödsångest blir lämnad av frugan sin och beger sig till New York för att sätta upp sitt livs föreställning. Bokstavligt talat. I en gigantisk hangar smäller han upp ett New York i naturlig storlek och kastar in ett gäng skådespelare som får återberätta hans liv och allt annat som händer utanför teaterlokalen. Enligt logikens alla regler finns det så klart ytterligare en hangar inuti hangaren, med ett uppbyggt New York och skådespelare som spelar skådespelarna som spelar teaterdirektören och alla de andra. Inuti den finns det ytterligare en hangar, och så där rullar det på.

Så långt är jag med. Men resten av berättelsen förstår jag inte alls. Charlie Kaufman knullar sakta men säkert min stackars lilla hjärna sönder och samman. Till sist sitter jag bara som ett fån och gapar åt historiens komplexitet. Och då kör han in den i munnen på mig också …

Men det har jag inget emot. Inte alls. Tvärtom så njuter jag rakt genom Synecdoche, New York som är en fantastisk film, fullproppad med bisarr humor, smaskiga och detaljrika miljöer, rappa dialoger och ett magnifikt skådespeleri. Att Philip Seymour Hoffman är alldeles briljant i huvudrollen är inget som överraskar. Däremot är det riktigt imponerande att se hur Kaufman lyckats krama ur varenda liten droppe skådespelartalang ur de övriga i ensemblen.

Trots att krånglighetsfaktorn skjuter i taket utan Spike Jonze eller Michel Gondry i regissörsstolen, visar Charlie Kaufman att han klarar sig galant även på egen hand. Synecdoche, New York bjuder på årets i särklass skönaste mindfuck, och så fort jag samlat mig kommer jag att slänga igång den igen. Denna gång utan Eriks smattrande piska i ryggen.