Jag vet inte om det beror på att stjärnornas positioner på himlavalvet är ur balans eller något annat astrologiskt skit. Eller kanske på att min brors katt nyss fött fem hypergulliga små pälsbollar. Något måste det i alla fall vara som ruskat min blödiga sida till liv för jag gråter nämligen floder till The Greatest.

Det är inte det att Shana Festes film inte är en sorglig historia. Det är den. Familjen Brewer har nyss förlorat sin artonåriga son i en tragisk bilolycka och när en söt tjej vid namn Rose (spelad av ljuvliga Carey Mulligan) knackar på dörren och meddelar att hon är gravid med hans barn slits de tidigare så starka familjebanden sönder totalt. Inte det allra muntraste ämnet, alltså.

Men min tårproduktion är ändå orimligt stor.

Visst, det är helt naturligt att jag fäller ett par tårar när familjen på väg hem från begravningen sitter knäpptysta bredvid varandra i bilens baksäte, stirrandes åt varsitt håll och helt undviker att ta kontakt med varandra.

Det är också fullt förståeligt att det rycker till i mina tårkanaler när pappa Allen (Pierce Brosnan) köpt en så kallad sorgeklocka åt sin fru Grace (Susan Sarandon) som hon kan ringa i när hon saknar sin son, och hon ligger i badkaret och ringer i klockan om och om igen med urholkad blick och stegrande förtvivlan.

Men när en urusel Pierce Brosnan mot slutet ska spela en far som fullständigt bryter ihop när han till sist inser att hans son de facto är död, men mest liknar en förståndshandikappad tant med förstoppning, borde jag verkligen inte gråta.

Åtminstone inte av den anledningen jag gör.

BETYG: 3