Det kändes ju så upplagt för en slafsig, blodig rysare. Minimal budget, fyra äventyrslystna vänner, en lummig mytomspunnen djungel helt utanför civilisationens ramar. Och rykten om blodtörstiga kannibaler! Kommer jag att kunna sova inatt? Kommer jag att kaskadkräkas? Skrika gällt tills jag svimmar? Frågorna var många och besvarades tämligen snabbt. Jag kommer antagligen att dö av tristess.

Welcome to the Jungle handlar om fyra vänner som ger sig ut i Nya Guineas djungel för att hitta Michael Rockefeller, en man som försvann, och antagligen dog, 1961 under en expidition. Rockefeller var son till dåvarande amerikanske guvernören, och senare vicepresidenten, Nelson Aldrich Rockefeller. Legenden om försvinnandet nämner att Rockefeller kan ha kommit i kontakt med kannibaliska infödingar. Perfekt chans att dra ut och leta efter honom, med andra ord. Bara sådär.

Om man tittar på premisserna som gör en bra rysare, så ligger Welcome to the Jungle ganska bra till. Visst, det är på förhand ett upprepat koncept, men frågan är hur konceptet kan kryddas och stå ut. Med andra ord hur mycket tittaren kan äcklas och brytas ned psykiskt. Welcome to the Jungle äcklar mig inte. Jag tvivlar på att den äcklar någon. Det här är inte en rysare, det är snarare en sorts antropologisk budgetdokumentär där fyra stereotypa, generiska och riktigt oinspirerade fåntrattar vandrar omkring med två handkameror i en djungel medan de kivas med varandra. Och dricker sprit.

Jag vill säga att manuset är kasst, men nöjer mig med att säga att handlingen är högst medioker. För det finns inget riktigt manus till Welcome to the Jungle. Tydligen skrev regissören Jonathan Hensleigh ett par sidor med text, men har till och med själv sagt att det aldrig blev ett riktigt manus. Bara en bunt olika scenarion. Resultatet? Fyra personer som improviserar snack i en timme och 15 minuter, med varandra och in i linsen på en halvskakig kamera. Det är verkligen olidligt sävligt och tråkigt. Tiden klockar på, inget skrämmande händer, och det mest spännande som erbjuds är olika nyanser av grönt och brunt. Det skulle inte vara några problem med att dubba över ljudspåret i Welcome to the Jungle med något naturprogram från SVT. Det skulle antagligen engagera mig mer: ”Och här ser vi gräs… som är grönt… och lite brunt…”

”Kanske den mest skräckinjagande filmen det senaste årtiondet”, står det på filmens fodral och jag förstår verkligen inte vem som kan ha hittat på något så korkat. Rysarfaktorn i Welcome to the Jungle hålls till absolut minimum, men det blir slutligen lite, lite skrämmande och oaptitligt. I alla fall mer skrämmande än att titta på gräs och bambu, något som egentligen inte betyder något alls. Om man inte är extrem gräsallergiker, kanske. Welcome to the Jungle är som ett otroligt långsamt halvplagiat av The Blair Witch Project och kultiga Cannibal Holocaust, helt utan rejäla rysarelement och inspiration. I slutändan känns den här rullen ungefär lika tramsig och ogenomtänkt som texten på fodralets baksida: ”I djungeln kan ingen höra dig skrika!”