Jag avskyr att vara med på bilder, om jag nu blir fotad är det för att jag blir tvingad till det.. Jag tycker jag ser hemsk och grotesk ut. Men ändå vet jag inte hur jag ser ut för om man skulle fråga mig det så har ja inget bra svar på det för jag tycker jag ser så olika ut ;S När jag kollar på mig själv i grejer som man kan spegla sig i så ser jag olika spegelbilder, jag vet att det ÄR jag men tycker jag ser annorlunda ut i varenda spegel typ.
Mitt ansikte "smälter" ihop om jag tänker på det och det är nästan så att jag "glömmer bort hur jag ser ut tills jag får se mig själv igen. Ett av mina komplex är min näsa, själv så tycker jag att den ser ut som en krokig triangel och när jag skrattar så tar den upp hela ansiktet.(HEMSKT) Jag har hatat mitt ansikte enda sen jag var ung nog att förstå att utseende är det enda som betyder något. Jag har många gånger fått höra att jag är ful och jag håller fullständig med men lika många gånger har jag fått höra att jag är fin(som jag tar som ett skämt då). Men vem bryr sig om det då ordet ful är det som betyder och bekräftar det man tycker att man är?
Jag hatar heeela mig på ett sätt som egentligen inte går att beskriva och förklara, men "monster" är nog det som jag tycker passar bäst in på att förklara mig.

Egentligen vill jag inte gå till en psykolog(finns de andra sätt att ta reda på det??) men
kan man gå till en utan att någon får reda på det(familjen)?
En gång så såg jag en dokumentär på TV om just BDD och nästan allt stämde in på mig, tom syrran sa att det lät precis som jag och sa till mamma att hon tror att jag har det, men mamma blev superirriterad, nästan arg och tyckte hela grejen var så knäpp och bara prata bort det och sa att det är struntprat och liknande så henne vågar jag inte ens berätta något...