Hej. För nästan tre år sedan var jag riktigt deprimerad. Jag klarade varken av att träffa människor eller plugga, hoppade av skolan under det året. Mina matvanor stördes och saker som att gå upp ur sängen eller duscha kunde vara extremt jobbiga. Jag grät flera gånger per dag och hade ingen ork. Klarade ingenting. Detta pågick i ett helt år.
Men jag tog mig ur det och idag mår jag bra. Allting har ju inte försvunnit helt. Jag kan ha hemska dagar nu med. Men det kan väl vem som helst? Hur som helst är det skillnad för innan var varje dag en deprimerad dag.
Problemet nu är att jag skäms något oerhört över det där året och jag har inte berättat om det för någon. Under hela min uppväxt hade jag prestationsångest, ibland svårare och ibland lättare. Hade alltid högre krav än vad jag kunde uppnå på mig själv. Detta har gjort att det inte finns något värre än ett misslyckande för mig. Finns ingenting jag skulle skämmas mer över. Och min depression var ett enormt misslyckande som jag skäms oerhört mycket över.
Som jag berättade har jag inte berättat för någon av mina vänner om detta. Men jag vill. Och anledningen till det är att det hugger i mig varje dag för att jag inte berättat det. Det är inte så att det känns som nån plikt. Men jag vill kunna vara ärlig och det känns inte som att jag kan komma mina vänner riktigt nära om de inte vet. Detta är ändå en stor del av mig. Och det hade varit skönt att ha deras stöd. Fast det värsta är alltså att det känns som att jag aldrig kommer att kunna stå någon riktigt nära om jag inte berättar det. Det är som en stor mörk hemlighet och jag känner mig skyldig på något sätt. Jag vill kunna vara öppen och ärlig. (Och naturligtvis är det inte så att jag vill berätta det för alla utan bara mina två bästa vänner, de som står närmast).
Så jag undrar nu hur ni skulle reagera om någon berättade en sådan sak för er. Man tänker ju att det inte borde vara nån big deal i och med att var och varannan människa verkar gå till en psykolog nuförtiden, dvs. inte må bra. Men för mig var det där ett så stort misslyckande och jag skäms som sagt fruktansvärt över det. Men som jag skrev innan så tror jag alltså att det kan ha med min skräck för misslyckanden att göra. Fast jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Hur skulle de reagera? Jag är så fruktansvärt rädd för att de ska se mig som något freak. Ta avstånd från mig. Det är ju ändå (i alla fall för mig) extremt stor skillnad på att bara må lite dåligt och att bryta ihop totalt.
Väldigt tacksam för svar.
Läste inte allt ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
men:
Jag skulle inte bry mig. Personen har haft en depression - so what? Man ser så mycket om det i media och dagens samhälle ställer väldigt höga krav på människor.
Som sagt, jag tycker inte det är något att skämmas för.
fan styckeindela
fick ju pms av att läsa
Jag har också haft en svår depression och är precis på väg ur. Du har ingen skyldighet att berätta om det och du behöver absolut inte gå in på detaljer.
Reaktionen jag fått är typ "ja, men så dåligt har jag också mått" och nej, det har de inte. förvänta dig inte att någon ska förstå vad du gått igenom. och risken är även att de ser på dig på ett annat sätt. Förklara att det är något du gått igenom, som gjort dig stark och till den du är idag. Fokusera på nuet och framtiden.
Jag har mer eller mindre liksom sagt det oseriöst och låtit folk tro att de förstår hur det är, de har ingen aning. Men rekomenderar att du försöker vara seriös och var noga att förklara för dem att du inte är den personen längre. Du mår ju bättre nu?
Det är förresten inget att skämmas över, de flesta eller väldigt många går igenom något liknande genom livet, jag är säker på att de känner någon annan som haft det svårt även om de inte drabbat de själva.
Framställ det som att det inte vore världens undergång, utan ett naturligt kapitel i ditt liv som nu är avslutat.
vi alla har nog haft depressioner av något slag
men det viktiga är att ta sig ur den situationen och gå vidare med livet
för man lever bara en gång ![[cute]](/img/smilies/cute.gif)
Först och främst behövs det en tydlig definition på vad en depression innebär.
Jag har en FET förståelse för människor som har varit deprimerade, eftersom jag själv kämpar för att ta mig ur det, så jag skulle absolut inte se en person som berättat ngt sånt för mig på ett annorlunda sätt.
Jag tycker det beror på hur dina vänner är, har de själva gått igenom något sånt så är det ju lättare att de förstår dig & accepterar det. Har de ingen erfarenhet av det så tror jag inte dom säger så mycket mer än "jahaa, okej, vad jobbigt" - det är i alla fall så det har varit för mig.
Var försiktig med vilka du berättar det för, verkligen, jag berättade det för en som jag trodde skulle fatta & inte dömma mig, men hon vände sig emot mig & tror att jag fejkar att jag mår dåligt för uppmärksamhetens skull, vilket är ett jävligt stört resonemang. ![[tard]](/img/smilies/tard.gif)
Samtidigt så tror jag inte att du behöver oroa dig över hur folk kommer att reagera, den perioden är över och nu känns det ju bättre, så det enda andra människor kan göra är att försöka förstå & acceptera.
Conrad:
Du har ingen skyldighet att berätta om det och du behöver absolut inte gå in på detaljer.
livsviktig:
Det är inte så att det känns som nån plikt.
Conrad:
Men rekomenderar att du försöker vara seriös och var noga att förklara för dem att du inte är den personen längre. Du mår ju bättre nu?
Ja
Conrad:
förvänta dig inte att någon ska förstå vad du gått igenom.
Nix, jag har tänkt på det. Men det viktigaste är att jag får det ur mig.
Conrad:
fick ju pms av att läsa
Trodde inte att det kunde framkalla premenstruella syndrom men okej![[surprised]](/img/smilies/surprised.gif)
Vincenco:
men det viktiga är att ta sig ur den situationen och gå vidare med livet
Såklart
Vincenco:
vi alla har nog haft depressioner av något slag
fast kanske inte gått in i väggen totalt
Infraröd:
Först och främst behövs det en tydlig definition på vad en depression innebär.
det gav jag väl? vad mer är det du undrar över? eller mea du att jag ska gå in detaljerat när jag berättar för dem?
Melinka:
ag tycker det beror på hur dina vänner är, har de själva gått igenom något sånt så är det ju lättare att de förstår dig & accepterar det.
Det tror jag med och jag är ganska säker på att de inte har gått igenom något sånt. Men man vet ju aldrig
Melinka:
"jahaa, okej, vad jobbigt" - det är i alla fall så det har varit för mig.
Fast det känns ändå som att de skulle uppfatta mig som konstig. Just för att jag verkligen gick in i väggen och slutade skolan etc.
Melinka:
men hon vände sig emot mig & tror att jag fejkar att jag mår dåligt för uppmärksamhetens skull, vilket är ett jävligt stört resonemang.
Kommer absolut inte berätta det för flera. Vill bara ha det sagt så det inte känns som att jag döljer det.
Melinka:
Samtidigt så tror jag inte att du behöver oroa dig över hur folk kommer att reagera, den perioden är över och nu känns det ju bättre, så det enda andra människor kan göra är att försöka förstå & acceptera.
Ja, jag försöka intala mig det. Men jag är samtidigt stört rädd att de skulle ta avstånd från mig. Även om det logiska säger att de inte sulle göra det. är rädd för vad de kommer tänka om mig.
Myksa:
media och dagens samhälle ställer väldigt höga krav på människor.
Som sagt, jag tycker inte det är något att skämmas för.
Fast människor som inte är så informerade och vet så mycket om sånt kanske lätt skulle undra vad det är för fel på en. Hur man kan bli så deprimerad att man brister helt och hållet.
livsviktig:
Fast det känns ändå som att de skulle uppfatta mig som konstig. Just för att jag verkligen gick in i väggen och slutade skolan etc.
Nej nej, vem som helst kan ju drabbas av en depression! Jag tror vi har liknande erfarenheter, jag har också lagt av skolan ett tag nu - för att få ordning på mig själv, sen ska jag börja om igen.
livsviktig:
samtidigt stört rädd att de skulle ta avstånd från mig.
Det förstår jag, men jag tror det är en risk du får ta - för jag uppfattar det som att du skulle må bättre av att berätta det för dom? Sen tycker jag också att du kan se det som ett test för att få reda på hur bra vänner ni är - tar dom avstånd från dig bara för att du har haft en svår period så skulle jag inte kalla dom för vänner!
livsviktig:
Nix, jag har tänkt på det. Men det viktigaste är att jag får det ur mig.
bra! var beredd p att de kanske inte vet hur de ska reagera heller.. men berätta för dem ändå.
livsviktig:
det gav jag väl? vad mer är det du undrar över? eller mea du att jag ska gå in detaljerat när jag berättar för dem?
Tänkte inte så mycket på just ditt fall. Men det finns så många som säger sig vara/ha varit deprimerade, men alla kan ju inte ha känt exakt likadant... psykiatri är svårt, det är luddigt och det är ibland även kontroversiellt.
låter som en jävla massa ilandsproblem tycker jag
det var ju ändå bara nåt år, det är ingenting
ryck upp dig och glöm skiten
tl;dr,
berätta inte.
Tråden låst på grund av inaktivitet
