Kapitalismen är i kris och nu talar jag inte om finanskriser eller om dess återkommande cykliska nedgångar (Kontratiev-B faser), de är normala företeelser.

Kapitalismen är ett system som definieras av att den har den oändliga kapitalackumulationen som grundläggande princip; dess intutitioner belönar dem som ackumulerar kapital och bestraffar dem som inte gör det.

Hur ackumulerar man då kapital? Profiten är skillnaden mellan verkliga kostnader och möjliga priser, det finns gränser för vilka prisnivåer som är möjliga om man vill kunna sälja varan och detta kallas på ekonomispråk för efterfrågans priselasticitet. Inom denna gräns så beror profiten på tre faktorer:

1. Kostnaden för arbete
2. Kostnaden för investeringar
3. Kostanden för infrastruktur och skatt

Ett högst rimligt antagande (som dock är omöjligt att definitivt räkna på) är att inom det kapitalistiska systemets 500-åriga historia så har samtliga av dessa kostnader stigit i förhållande till det totala producerade värdet. Man kan alltså säga att profitkvoten under kapitalismen hela tiden tenderar att falla.

Detta är självklart någonting som kapitalisterna är väl medvetna om, de diskuterar ständigt om att sänka kostnaderna och "effektivisera produktionen"; d.v.s. om att använda mindre arbetskraft för att tillverka samma mängd varor (vilket likväl får profitkvoten att falla då andelen arbetskraft som kan sakpa nytt värde minskar i förhållande till produktionsmedel som blott kan överföra sitt eget värde) eller göra billigare investeringar (vilket i princip handlar om samma sak). Har produktionen blivit mer "effektiv" de senaste 500 åren? I bemärkelsen att man kan tillverka fler varor med mindre arbete, ja. Men knappast i bemärkelsen att kostnaderna minskat i förhållande till det totala producerade värdet.

Alla framsteg för effektiv produktion är endast försök att begränsa den nedåtgående kurvans fall (det är också så genom historien att kapitalismen stimulerar uppkomsten av ny produktionsteknik när lönekostnaderna är höga, därför tenderar systemet endast att vara måttligt bra på att ta fram ny teknik men förstås bättre än ex. romarriket som misslyckades med att utveckla mekanisk produktionskraft eftersom slavar ändå var gratis). Den sk. nyliberala offensiven f.o.m. 1973 (lite senare i Sverige) får förstås som ett gigantiskt försök att begränsa de ökade produktionskostnaderna genom att sänka kostnaderna för löner och skatter, men framgången tycks begränsad även om den varit smärtsam för de som fått ta emot konsekvenserna av offensiven, vilket i huvudsak har varit arbetarklassen.

Om vad annat än just det här handlar det ständiga ylandet om inflationshot som all världens riksbankschefer ägnat sig åt? Det är nog sant som de säger att orsaken till inflation är att arbetarna får högre löner och regeringarna spenderar mer (och därför beskattar mer). De hyser uppenbarligen inga illusioner om varifrån hotet mot kapitalackumulationen kommer.

Så varför stiger dessa kostnader konstant trots alla ivriga försöka att hålla nere dem?

Lönerna stiger eftersom arbetarna organiserar sig, så enkelt är det faktiskt även om sätten att organisera sig är många. När arbetskraften därför blir för dyr och särskilt under de cykliska Kontratiev-nedgångarna då den kapitalistiska konkurrensen hårdnar, så har kapitalisternas strategi i alla tider varit att flytta produktiva processer till zoner som nyligen inkorporerats i den kapitalistiska ekonomin (eller flytta den rurala, agrara befolkningen till den urbana, kapitalistiska sektorn) där arbetarna är villiga att arbeta för lägre löner eftersom det för dem likväl innebär högre inkomster än vad de är vana vid. Men efter ungefär 25-30 tenderar dessa nya arbetare att ändra sina jämförelsestandarder, lära sig hur det går till i den nya världen, börja organisera sig och pressa upp sina löner. Problemet i dag är efter 500 år så finns det ganska få platser kvar som inte integrerats i den kapitalistiska världsekonomin, processen av ökade löner har blivit extremt svår att sakta in. I dag är de reella inkomstalternativen för en lönearbetare, t.o.m. i sydländernas mest eländiga slumområden, mycket högre än för dennes lantliga farföräldrar.

Och på samma sätt som kapitalismen förbrukat lågkostnadszoner så har man förbrukat sina möjligheter att hålla nere investeringskostnaderna. Den viktigaste strategin som kapitalisterna använt på det här området har varit att helt enkelt inte betala för investeringarna utan låta det betalas kollektivt, d.v.s. att externalisera kostnaderna. Detta har skett t.ex. genom miljöförstöring som skattebetalarna sedan betalat för, i dag är miljökrisen i det närmaste akut och för att undvika en ekologisk kris så måste kostnaderna internaliseras. Ett annat sätt är att köpa investeringar till den kostnad som krävs för att få tillgång till dem men utan att betala för att återställa dem, eller för den delen att använda infrastruktur som byggts på kollektivets bekostnad. Skattebetalarna subventionerar kapitalet konstant vad gäller miljö, infrastruktur, utbildning av arbetskraft och massa annat. Allt detta betyder oerhört mycket för att minska kapitalisternas kostnader och därmed öka dess profitandelar.

Sist men inte minst så har skatterna hela tiden gått upp genom kapitalismens historia, någonting som alla vi dagligen påminns om från alla håll. Skatterna har gått upp för i stort sett alla och de har gått upp av ett enkelt skäl som politologer kallar för världens demokratisering vilken har orsakat att välfärdsstaten expanderat. Folk har krävt bättre skola, vård, omsorg och bättre pension, starkare socialförsäkringar o.s.v. Dessa krav har inte bara stärkts utan också hela tiden spridit sig till nya delar av världen. Att blidka dessa krav har varit priset för en någorlunda politisk stabilitet och även om de tillfälligt kan tryckas tillbaka så är den långsiktiga tendensen att de snabbt ökar och kommer att göra det även i fortsättningen.

Nettoresultatet är således en massiv ökning av kostnaderna vilket leder till ett globalt tryck på profitandelarna. Själva galenskapen i vår nuvarande spekulationsmani, mest akut i systemets centrum USA, är bara ytterligare ett tecken på att krisen börjar bli akut. Finanskrisen är därför bara en kris som är ett symptom på en otroligt mycket allvarligare kris.

Men det kommer mera, läger är ännu mer akut för det finns ännu en kris och det är staternas kris. Sedan kapitalismens gryning så har staterna ständigt, överallt och praktiskt taget utan undantag vuxit och utökat sin makt och fungerat som en oumbärlig justeringsmekanism i den kapitalistiska världen. Den trenden är bruten sedan 1968. Dels har demokratiseringen och den ekologiska krisen som jag talat om lagt en omöjlig kravnivå på staterna som alla lider av "statsfinansiell kris". Om de minskar utgifterna för att avhjälpa den statsfinansiella krisen så minskar de sin förmåga att justera systemet. Det är en ond cirkel där varje statligt misslyckande leder till minskad villighet att anförtro uppgifter till staten, folk blir mindre benägna att betala skatt vilket gör staterna ytterligare mindre kapabla att sköta sina uppgifter.

Dels är det så att de kapitalistiska staterna har fått sin legitimitet av de sk. systemkritiska, vänsterorienterade rörelserna (socialdemokratin, leninismen, de nationella befrielserörelserna) Vänsterrörelsen är sedan l1968 i en global kris eftersom man har varit oförmögen att genomföra det radikala projekt man utlovat och miljarder människor har tappat förtroendet för vänstern, och i förlängningen innebär det också att människor tappar förtroendet för staterna som sådana.

Folken tenderar att överallt bli mer och mer statsfientliga, man litar inte längre på statens förmåga att förbättra för folket. Men det är trots allt inte främst folket som har nytta av staten, det är kapitalisterna. Minskat förtroende för staten innebär att kapitalismen kommer att få seriösa problem att hantera samhället, människor kommer istället att sluta sig till grupper av alla olika slag; etniska, språkliga, religiösa, könsliga, sexuella, kulturella, subkulturella etc. Människor kommer att sluta sig inåt i nya gemenskaper som erbjuder skydd, det märker vi redan av på många håll i världen men även i Sverige så blir det som smått allt tydligare med såväl välbärgad medelklass med Gated Communities till muslimska enklaver i förorter och alternativkulturer som kräver frizoner.

Den demografiska krisen skall heller inte underskattas. Klyftan mellan Nord och Syd har vidgats mycket den senaste tiden och emedan Syd fick ta del av ett ökat välstånd under den senaste Kontratiev-A fasen så finns det tyvärr ingenting som tyder på att det kommer att ske i nästa fas. Vi kommer att få se ökade konflikter mellan Syd och Nord (men även mellan framväxande, rivaliserande block inom Nord som mycket väl kan resultera i ett världskrig) vilket vi också redan kunnat notera i viss mån och det är detta som "Kriget mot terrorismen" handlar om. Till följd av denna ökade klyfta mellan Nord och Syd så har det skapat ett starkt migrationstryck på Nord från Syd vilket redan har förändrat de demografiska proportionerna i Nord. Trots fler murar och hinder och framväxande invandrarfientliga rörelser så kommer den illegala invandringen att öka i Nord (någonting som också efterfrågas av kapitalisterna) och man kan förvänta sig akuta samhällskonflikter till följd av detta då vårt nuvarande system helt enkelt inte tycks kunna hantera det här.

Allt som allt sammantaget så står vår kapitalistiska världsordning inför en kris av fullkomligt enorma proportioner som den med all säkerhet inte kommer att överleva. De kommande 35-70 åren kommer att präglas av ett tilltagande kaos och därför är det oerhört viktigt att utifrån de faktiska förutsättningarna (ingen idé att hysa några illusioner och orealistiska förväntningar!) börja formulera ett alternativ, en struktur av instutitioner som tillsammans kan utgöra grunden för en ny typ av samhällsordning.

De som har stor makt och rikedom i dag har garanterat redan börjat skissa på sitt alternativ som då kommer att vara en ny ojämlik och odemokratisk. Som kommunist är mitt förslag förstås en egalitär och demokratisk samhällsordning och jag hoppas att ni kan förstå att det vore mest förnuftigt för det stora flertalet av oss.