Hon grät när Carrie misshandlade Mr. Big med blombuketten.
Det påstod Hon tiotusen meter ovanför Kazahkstan på väg hem ifrån Thailand. Vi hade precis blivit informerade av högtalarna att nästa film skulle vara Sex and the City, en av fyra olika chick-flicks vi resenärer skulle försöka se på för att glömma det faktum att vi skulle bli sittandes i elva långa timmar. Förtjust konstaterade Hon att filmen var "hur bra som helst" och att jag "måste se den".
Jag var skeptisk, om inte motvillig. Filmen kändes som en tabubelagd zon för alla män, ett område som bara kunde besökas om man hade ett par äggstockar. Men Hon lyckades övertala mig, inte med en förförisk blick eller en kindpuss (fast med ett sådant komplement hade jag kunnat delta frivilligt i ett High School Musical-marathon). Skälet till varför jag valde att sätta mig ned och se in i den förbjudna zonen var min odödliga nyfikenhet som skrek efter denna scen hon hade talat om. Vad var denna blomsterbukett-scen? Vad fanns i denna sekvens som fick Henne att gråta?
Sagt och gjort. Beväpnad med hörlurar från helvetet sjönk jag ner i min stol och kände de välbekanta rysningarna, som jag alltid får när jag ska utsättas för någonting obehagligt, krypa under mitt skinn. Dålig film, dålig stol och dåligt ljud, det fick kvitta. Jag var bara tvungen att se scenen, sen fick det räcka.
En gata i New York. En Mercedes S500 och en limousin av okänt märke, förmodligen Lincoln. Mannen och Kvinnan i mitten. Blombuketten som hastigt försvinner i en explosion av vackra vita blad. Fin.
Fick jag precis en klump i magen? Yeah, kinda.
Filmen fortsätter, men Carries liv verkar ha stannat upp. Hon äter inte, pratar inte. De söndergråtna ögonen döljer hon bakom ett par solglasögon som får henne att se ut som en övervuxen insekt. Och när hon väljer att krypa ut ur sitt skal av sorg blir hon snabbt påmind av vad hon har förlorat, vilket resulterar i en snabb reträtt till skalet, som om Ödet plötsligt blev oerhört sugen på att vara överdrivet sadistisk för en gångs skull. Att någon kan vara så ledsen, men samtidigt så arg. En naiv kille som yours truly trodde att det var en fysisk omöjlighet.
Filmen är slut och jag reser mig upp för att ge min personliga opinion till Henne. Jag förklarade att jag tyckte att filmen, enligt min mening, var dålig. Inte usel eller ett substitut för kräkmedel, utan dålig. Alla hjärndöda modescener med överprisade bröllopsklänningar och vältränade hunks med konstiga namn fick nästan min hypofys att börja producera östrogen. Men! Det fanns någonting mer. Hur ska jag förklara klumpen i magen? Mitt medlidande för Carrie? Min plötsliga avsky mot Mr. Big? När Carrie mådde som sämst trodde jag att jag kunde göra det omöjliga: Jag förstod!
Fan vad män kan vara vidriga.
Killar generellt, om jag får dra alla över en kam streck, klagar ständigt om kvinnomysteriet; gåtan som är så pass mystisk att den kanske inte ens ska lösas. Men med filmen, i alla fall den ovannämnda scenen, tror jag att vi är ett steg närmare att lösa gåtan. Förståelse för en annan handlar inte om kunskap, utan om empati. Vi kan inte studera oss till hur någon annan mår och känner, vi måste leva och känna för att få våra frågor besvarade. SATC-filmen är nog hittills det närmaste en man kan komma till att förstå hur kvinnor fungerar, eller åtminstone till att förstå att det är allt vi INTE gör som smärtar mest.
Troligtvis har jag bara överanalyserat filmen, ursprungligen var den ju en ytlig kassako, ett simpelt trick att tjäna pengar på en utdöd tv-serie. Men grabbar, nästa gång ni ser en Veckorevy eller zappar förbi Sex and the City, undvik inte dessa läskiga, outforskade områdena. Våga kliva in i denna främmande värld. Ni kommer nog lära er mer än vad ni tror.
( Nu i efterhand när jag reflekterar över det jag sagt kan jag inte undvika att tänka det oundvikliga: Har jag någonsin varit Mr. Big?)
Nils Wikner:
Sex and The City
Sex and the City
Nils Wikner:
Kazahkstan
Kazakhstan
Nils Wikner:
Hon
Nils Wikner:
hon
Du använder versal i början, övergår sen till gemen och i slutet börjar du använda Hon och Henne igen. Du måste använda samma genomgående metod.
Nils Wikner:
kindpuss (Fast med
gemen bokstav i fast inom parentesen
Nils Wikner:
High School Musical-Marathon
High School Musical-maraton
Nils Wikner:
mig ned och
mig ner och
Nils Wikner:
blomsterbukettscen
blomsterbukett-scen? jag är inte alls säker på hur det här ordet borde vara men känns inte alls rätt som ett helt sammansatt ord.
Nils Wikner:
en Limousin
limousin är inget märke och bör därmed inte stavas med versal
Nils Wikner:
liv verka ha s
liv verkar ha
Nils Wikner:
Och när hon väljer att krypa ut ur sitt skal av sorg blir hon snabbt påmind av vad hon har förlorat, vilket resulterar i en snabb reträtt till skalet, som om Ödet blev plötsligt oerhört sugen på att vara överdrivet sadistisk för en gångs skull.
45 ord lång mening - känns lite väl lång
Nils Wikner:
Att någon kan vara så ledsen, men samtidigt så arg.
En naiv kille som yours truly trodde att det var en fysisk omöjlighet.
Radbrytningar som är inlagda lite här och var känns lite onödiga. Det räcker gott och väl med "Att någon kan vara så ledsen, men samtidigt så arg. En naiv kille som yours truly trodde att det var en fysisk omöjlighet." Desamma gäller på den andra ställena denna metod använts.
Nils Wikner:
Min medlidelse för henne?
Jag föreslår: Mitt medlidande med henne
Nils Wikner:
När Carrie mådde som sämst tror jag att jag kunde göra det omöjliga: Jag förstod!
Blandning av olika tempus. Du blandar preteritum och presens ganska fritt.
Nils Wikner:
om kvinnomysteriet; Gåtan som är så pass komplicerad att den kanske inte ens ska lösas.
gemen bokstav efter semikolon. Och "inte ens ska lösas"? Borde det inte vara kanske inte ens kan lösas?
Nils Wikner:
steg närmre att
steg närmare att
Sen måste jag säga att all användning av hon utan att veta vem hon är stör mig lite. Men allt som allt ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
, jag har läst den här texten innan på din blogg och allt jag kan säga är just
Nils Wikner:
Filmen är slut och jag reser mig upp för att ge min personliga opinion till Hon
till Henne
Gah jag älskade det här! Intresseväckande inledning, underbart fängslande flow och riktigt riktigt välskrivet rakt igenom! WOW ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
Jag har förresten hört att även Filip Hammar grät i blomscenen. Så det är okej. ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Väntar med korr tills du ändrat Jillies anmärkningar.
Såja, har nu rättat till den efter Jillies korrläsning. Jag tackar och bockar, Jillie. Du är utan tvekan UM:s egna grammatik-geni.
Nils Wikner:
Men hon lyckades
Nils Wikner:
fick henne att gråta?
I dessa meningar använder du fortfarande gemen bokstav i hon/henne
Nils Wikner:
ögonen döljer hon med ett par
kom på att det låter bättre med "döljer hon bakom ett par", håller du med?
Nils Wikner:
Mercedes S500 och en limousin
En Mercedes S500 och en limousin
Nils Wikner:
Mitt medlidande för henne?
Jag antar att medlidandet var för Carrie eller hur? Kanske bra att skriva ut jjust Carrie istället för henne, då du använder henne för Henne i de andra fallen.
Hehe, jag är lite av en besswerwisser, och oftast är det säkert en hel massa av mina "rättningar" som är lite onödiga ur rent grammatiskt mening, bara det att jag gillar att försöka hjälpa till att få texten så flytande som möjligt.- Där varje ord, mening, skall passa in. Och nu tycker jag att din text passar jättebra till det Det är awesome med killar som tar kontakt med sin feminina sida, även om det bara handlar om en scen i en film!
Nils Wikner:
Filmen är slut och jag reser mig upp för att ge min personliga opinion till Hon.
Henne
Nils Wikner:
Jag förklarade för Henne att jag tyckte
Här kan du stryka "för Henne".
Nils Wikner:
Killar generellt, om jag får dra alla över ett streck,
dra alla över en kam
Varför har du hemliggjort "Hon"?
Håller med de andra, fin krönika Nils ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Nils Wikner:
komplement hade jag kunnat frivilligt delta i ett High School Musical-maratho
delta frivlligt
Nils Wikner:
kände de välbekanta rysningarna som kryper under mitt skinn som jag alltid får när jag ska utsättas för någonting obehagligt.
kände de välbekanta rysningarna, som jag alltid får när jag ska utsättas för någonting obehagligt, krupa under mitt skitt.
Nils Wikner:
att se ut som övervuxen insekt.
som en övervuxen
Nils Wikner:
som om Ödet blev plötsligt oerhört sugen på att vara överdrivet sadistisk för en gångs skull
plötsligt blev
Nils Wikner:
tyckte att filmen var enligt min mening dålig
tyckte att filmen, enligt min mening, var dålig.
Erik Nahlén:
Varför har du hemliggjort "Hon"?
Håller med de andra, fin krönika Nils
Uppe
Tråden låst
