Det var en gång en gammal vildbuffel. Han hade funnits så länge han själv kunde minnas och alltid vandrat dit mulen pekade. En dag kom han till en grön och frodig äng. Gräset var friskt och smakade utmärkt, men det bästa av allt var det stora lummiga trädet. När middagshettan blev för svår gick buffeln och ställde sig i dess skugga. En plats som denna hade han längtat efter så han bestämde sig för att sstanna en tid.

I trädet satt en liten elak apa som fick lust att retas med buffeln. Och från den dagen använde apan buffeln som klätterställning, och klängde och gungade i svans och horn och dansade vilda danser på hans rygg. Apan försökte på alla sätt att få buffeln att tappa humöret utan att lyckas. Buffeln betade lugnt vidare. I det lummiga trädet bodde en fé. Hon hade sett apans tilltag under en tid. En dag klev hon ut ur stammen och gick fram till buffeln.

-Hör du buffel, sa hon din kropp är hård som en klippa, dina hovar får marken att skälva, du är så stor och stark att till och med lejonet fruktar dig. Du skall väl inte låta en ynklig apa irritera dig. Apan är ju mycket mindre än du. -Det är just det, svarade buffeln. Det är inte svårt att ha respekjt för någon som är större och starkare än man själv. Det är också mycket lätt att ha tålamod med någon som är lugn oc hhygglig. Men det är en konst att stå ut med den som man irriterar sig på och som dessutom är så liten att det vore lätt att hämnas. Du förstår, sade buffeln, jag tränar mitt tålamod. Och ser du man blir aldrig lycklig genom att skada någon annan.

Jag tänker även på apans bästa. Jag försöker väcka apans samvete. Så småningom dog sig buffeln tillbaka till de ensliga bergen. Efter en tid kom en annan buffel vandrande och ställde sig i trädets skugga. Alla bufflar är inte lika tåliga. Det är möjligt att denna nya buffel inte ville öva sitt tålamod. Hur som helst, ingen har sett till apan sedan dess. Vi får hoppas att hans samvete till slut väcktes. Fén, som vet vad som hände apan, tänker ofta på hur vi hela tiden lär oss i mötet med andra.