ärret som löper
tvärsöver liven
i ett försök att bli
mer, vi når gudarna
i Kartago glömda
i vin och Homeros de unga neaniae
fördunklade i klarhet, av dionysiskt vansinne
en resa i romantik
att leva i evighet
Den som vet vilken bok den är inspirerad av vill jag skaka hand med och bjuda på kaffe och kärleksmums.
Alltså, för att vara ärlig förstod jag mig inte på den här för fem öre. Även om "en resa i romantik, att leva i evighet" smakade bra så blir man bara förvirrad av ärren som löper tvärsöver liven i ett försök att bli mer så når man gudarna i kartago, det blir på något vis en lång mening som känns som nonsense. Min gissning är Sofies värld, men det är bara pga en resa i romantik, att leva i evighet.
Ensamvargen:
det blir på något vis en lång mening som känns som nonsense
Jag tror nästan man måste ha boken i tankarna när man läser för att förstå riktigt. Och den långa meningen är pågrund av att jag aldrig använder stor bokstav när jag skriver dikter. :$ Blir lätt att meningarna liksom flyter in i varandra.
Sofies Värld var dock en bra gissning.
döp dikten till bokens titel så man fattar
Då blir det ju för lätt! Men diktens namn är faktiskt en ledtråd.
Själasvält:
Jag tror nästan man måste ha boken i tankarna när man läser för att förstå riktigt.
Kanske en idé är att:
Lounge:
döp dikten till bokens titel så man fattar
Själasvält:
Och den långa meningen är pågrund av att jag aldrig använder stor bokstav när jag skriver dikter. :$ Blir lätt att meningarna liksom flyter in i varandra.
Och om man brukar göra så så kanske man kan, ehm, vad heter det? Lära sig?
Jag försöker locka fram igenkännande leenden. Har man läst den boken glömmer man den sent.
I shall do no such thing! Man hittar liksom flytet själv när man läser, sätter pauser där det känns bekvämt. Det är så fult med stor bokstav och punkt och perfekt meningsbyggnad i dikter.