En novell jag skrev, inspirerad av mitt liv.
Jag uppskattar kommentarer sjukt mycket.

En enda låt
Jag drog hastigt efter andan och skrattade lyckligt.
”Wow, det där var verkligen häftigt!”, sa hon och log stort mot mig. ”Håller du inte med?”
Det gjorde jag definitivt, att åka på en snorkeltur hade verkligen varit ett bra förslag.
Guiden, som satt kvar i båten, gav oss ytterligare en näve brödsmulor. Vi spred ut dem över ytan och dök sedan ner igen. Jag gjorde tummen upp mot henne, hon började skratta och insåg försent att hon befann sig under vattenytan. Det hela var så komiskt att vi båda var tvungna att åter simma upp till ytan för att få luft.
En timme senare satt vi i båten igen. Det hade redan börjat skymma, det var så vackert att jag nästan blev tårögd. Vi befann oss i en lagun i Thailand, förutom guiden och vi två, fanns inte en levande själ på flera kilometers avstånd. Hemma väntade våra familjer, ikväll skulle vi gå ut och äta middag på stranden. Det var en av de bästa sakerna med Thailand, att sitta ute i mörkret, äta kryddig kyckling och samtidigt känna sanden mellan tårna.
Plötsligt kände jag hur någon hällde en hink fylld med vatten över mig. Jag vände mig om för att se henne, det här krävde hämnd. Snart var vi båda lika blöta, vi bestämde oss för att sluta fred. Guiden skrattade åt oss, men vi brydde oss inte, vi var på semester, då var det tillåtet att vara barnslig.
”Kan du lova mig en sak?”
Hon såg så allvarlig ut att jag blev helt spak, vad hade hon nu hittat på?
”Ja, eller vad tänker du på?”, svarade jag oroligt.
”Lova mig att du alltid lever såhär. Att du tar hand om dig själv och att du tar det lugnt”
Hade det varit någon annan än hon som suttit där bredvid mig i båten, hade jag antagligen börjat skratta och skvätta vatten på henne, men det var inte någon annan, det var hon.
”Jag lovar”, sa jag enkelt.
På restaurangen spelades musik, vilket snarare var regel än undantag. Ikväll var det dock något som inte stämde med musiken, den kändes sorgsen på något sätt, även om jag inte riktigt kunde komma på vad det var som var fel. Efter någon minut kände jag igen låten. Det var Tears in heaven, men det var ingen som sjöng, låten var endast uppbyggd på trumpet- och orgelmusik. Det var fint.
Medan vi väntade på att maten skulle komma, lekte vi kurragömma med våra småsyskon. Min bror gömde sig bakom en palm, hennes syster under bordet. Själv gömde hon sig vid baren. Hela tiden spelades musik, men inte vilken musik som helst, det var hela tiden samma låt, Tears in heaven…

”Var tror du att vi är?”
Hennes mamma såg på mig med sorgsna ögon. Hennes ansikte var rödflammigt, och jag kände att samma sak även gällde mitt. Jag såg mig omkring.
”Åh…”
Jag var på hennes begravning…