Ville bara testa att skriva på ett lite nytt sätt. Läs den om du vill, och ge gärna kritik. Nu ska jag sova.

Han satte upp handen som skydd mot solstrålarna som stack honom som små myggor och sög ut all ångest och oro, och han såg upp i den molnfria himlen som ramades in av träden på strandkanten och sträckte upp handen för att fånga den lilla eller mycket avlägsna fågeln som skymtade mitt i synfältet, mitt i den blå tavlan med grön ram som bredde ut sig över honom.
Boken som verkade bra och som han ville läsa men som liksom allt annat utgjorde ett stressmoment låg vid hans sida, och hans tumme delade den i två delar varav den ena var mycket tunn. Han hade öppnat den och låtit blicken vandra över de första raderna, men sen hade han glidit iväg och nu var det enda som betydde något att ligga på den heta sanden som brände hans rygg genom handduken och känna hur kroppen drogs ner, ner mot jordens mittpunkt och hur tankarna fladdrade mot himlen som citronfjärilar på jakt efter söt, meningslös nektar.
Plötsligt var det som att någon, kanske Gud, hade tyckt synd om honom och blåst bort det lilla namnlösa odjur som gnagt på honom så länge. Denna befriande känsla förtogs något av sanden som plötsligt landade på hans bröst. Och han öppnade ögonen men stängde dem igen och återupptog sitt lyckliga dagdrömmande, men nu med en gnagande känsla i bakgrunden av att någon ville att han skulle göra något, som växte i styrka när han hörde sitt namn ropas och ännu en handfull sand tog ett språng genom luften och landade på hans vita kropp men ett kvittrande, lättsinnigt litet ljud.
Åh, vad jobbigt, tänkte han och kände sig plötsligt alldeles för varm, men när han reste sig på armbågen och vände sig om för att ge den som väckt honom från hans tankar en mördande blickt och möttes av ett soligt leende och ett par ögon som var minst lika blå och minst lika behagliga att se in i som himlen rann allt det jobbiga av honom och han sa att visst, vi kan bada nu. Och de reste sig och sprang ut i den stora sjöns klara vatten och skrek tillsammans när kylan spred sig upp för deras ben och han tog tag i flickan och omfamnade henne och njöt av kontrasten mellan det kyliga vattnet och hennes mjuka, varma kropp och blev återigen jävligt irriterad när han på något diffust sätt hörde det där ljudet och kände den lilla sandhögen på sitt bröst växa något.
Vad fan nu då, tänkte han och slog upp ögonen och möttes av ännu ett leende, men inte var ett lika välvilligt, och det satt inte heller på en söt flicka utan på Eli. Kom nu, Henke, så badar vi, sa han, och Henrik kände för att döda honom men reste sig ändå upp, och han höll på att svimma av blodtrycksfallet. När synen klarnat kastade han en mörk blick på vännen och de fick i och badade. De vadade tills det blev djupt nog att simma, då Henrik tog ett djupt andetag och kastade sig ner och under de alltför korta sekunderna innan syret i hans lungor tog slut låg han under vatten med öppna ögon och kände hur kroppen svävade i närmast tyngdlöst tillstånd i den gröna massan av vatten.
En isande känsla av djurisk skräck som efter en tusendels sekund gick över i irritation gick genom honom när en hand grep tag i hans fot och drog. Måste han vara så jävla barnslig, tänkte han och ställde sig hastigt upp i vattnet så att det skummade omkring honom, andades ut våldsamt och sedan in fort och förstod hur gårnig han måste se ut och föreställde sig med stängda ögon Elis störiga hånleende, men såg till sin förvåning när han öppnade ögonen bara hur denna bild bleknade bort och ersattes av sjö och himmel. Han hörde ljudet av någon som andades ut, och när han vände sig om såg han Eli stå kanske tio meter ut i vattnet och han dök ned och crawlade lugnt ut i syfte att dränka honom.

De hade satt sig på ett par stenar längst ut på piren när Henrik berättade om drömmen med flickan, och de blev båda lite sorgsna och tyckte kanske inte att den andres sällskap var riktigt tillräckligt, men när Henrik för att lätta upp stämningen mumlade fram ett lockande förslag sken Eli upp och sträckte sig bakåt och tog fram den svarta västan som hade legat bredvid engångsgrillen på vilken ett par korvar låg och rykte så smått, och ur den tog han fram det som skulle förgylla kvällen. Han slängde en ölburk till Henrik, som läste "Slots Guld" på etiketten.
Fina grejer, det här, haha, sa han och var desto mer intresserad av det som Eli hade i munnen och höll på att tända. Han lutade sig bakåt och tittage upp i himlen som fått en varmröd nyans och öppnade burken och kände hur skummande vätska rann ner över den kalla metallcylindern och över hans fingrar, men när han lyfte handen för att dricka kände han en klapp på axeln och när han vände sig om såg han Eli räcka honom den nu glödande spliffen. Och han drog ett långt, djupt bloss av sötaktig rök som kittlade i halsen och sköljde ner det med ölen och kände hur han flöt bort.
När den var upprökt var himlen mer lysande röd än någonsin och de bestämde sig för att hugga in på korvarna. Dessa hade under tiden fått en ganska svart nyans men var inte mindre goda för det och med varsin sån i ett bröd i händerna och öl som kanske kunde varit godare att skölja ner dem och fortfarande en spliff att röka kände de att livet var rejält trevligt.

Men tänk såhär då, sa Henrik, allt är del av ett enda medvetande, energin är medveten, om du förstår, och våra hjärnor är någon slags små tänkande öar som flyter runt i detta, vad tror du om det? Liksom, jag är ju medveten - det vet jag ju - och jag tycker inte att min förklaring är mindre logisk än att medvetandet skulle ha uppstått vid en viss punkt i evolutionen. Eller rättare sagt är något jävligt skumt, avslutade han med att säga och Eli svarade att han skulle hedra den där grisens (eller kons, eller vad fan som nu finns i den där korvens) minne och låta maten tysta mun'.
Och efter att Henrik druckit ett antal burkar öl till slutade han filosofera och lade sig ned på marken och hade det bra, precis på gränsen till illamåendet, och Elit lade sig bredvid och be pratade om en massa grejer, viktiga grejer, innan de till slut blev sentimentala och började prata om The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64, spelet som verkade definiera hela deras barndom och binda ihop dem på något sätt. Det var och är i alla fall jävligt bra, kom de fram till och de frågade sig själv om dagens ungdom fick så starka känslor av att spela spel eller om de tillhörde de sista eller de enda årskullarna som fick uppleva något sådant, och även om det skulle låtit som skitsnack för någon annan var det inte skitsnack för dem.
När de nyktrat till lite tog de cyklarna och började leda dem upp mot huset, där det skulle låta kvällen upplösas i drömmar. Och promenaden dit gick både väldigt fort och väldigt långsamt och när det kom fram var de båda väldigt trötta och ganska pigga och de tänkte återigen på tjejer och undrade om de inte borde försöka bli mer som folk är, eller om det kanske var precis såhär att vara sjutton, och från dessa tankar vandrade Henrik tillbaka till sina djupa filosofiska resonemang och de pratade länge, länge om evolutionsteorin och medvetandet tills de båda tyckte att den andre var en idiot och Henrik gick ut och lade sig på gräsmattan.
Eli gick efter en stund ut till honom där han låg i det daggvåta gräset under den otroligt stjärnklara himlen, en sådan som man aldrig får se i stan, för att fråga honom var allt egentligen gick snett, bara för att upptäcka att han somnat. Synen av detta fick honom att inse hur trött han själv var, och trots frestelsen att gå in och lägga sig och lämna filosofen kvar i gräset ruskade han om honom och sa att fan, här kan du ju inte ligga hela natten, och drog honom med sig in.

ÄNDRAT 2008-08-05 22:29