Läs och reflektera. Gärna kritik också..

Detta brukar väl inte vara det viktigaste avsnittet i en uppsats som denna, men att forska om detta har gjort mig upprörd.
Upprörd på världen, upprörd på samhället, upprörd på mig själv.
Jag blickar runt lite snabbt i mitt rum och ser en dator hopvikt på bordet och en
uppfälld som jag skriver på. Det står en TV på skåpet som inte varit använd på flera månader och ett trumsett i ena hörnet. En snabb överslags räkning i huvudet av alla saker jag äger som är värt någonting och inser att det är i alla fall mer än 2 årslöner för en vanlig Moldav, då har jag inte ens mycket pengar jämfört med vänner i min ålder. Jag har aldrig rökt hasch, men jag har hört om panikångesten man kan få efteråt. Det är nog ganska likt känslan i mitt bröst just nu.
Men vadå, jag behöver väl också pengar? Är det lätt att tänka. Men gör jag det?
Om jag bara hade skänkt en tredjedel av min, ändå ganska lilla, månadspeng så hade jag antingen kunnat rädda flera barn från svält. Här kommer jag till min slagpunkt. Vi pratar inte om barn som står utan datorer eller nya märkes-kläder. Det är barn som svälter. Barn som bor på gatan och DÖR. Vad gör vi? Tänker något i stil med ”vi kan ändå inte stoppa svälten, då måste politikerna göra något och de gör dem ändå inte”. Men det måste börja med oss, vi måste göra något först och det vet nog alla.
Men svältande barn? Är det verkligen något att bry sig om, det dör ju barn hela tiden.
Om vi nu tänker oss att det barnet som dog i svält samma sekund som du läser, faktiskt har en familj. De flesta barn som svälter lever väl på gatan, men om vi tänker oss det. Då sitter det en mamma och gråter förtvivlat, kanske också en pappa och något syskon. Om du har förlorat någon så vet du nog hur det känns. Tänk er att det varit din bästa kompis som just tog sitt sista andetag, eller just blev skjuten av maffian. Det är ingen fantasivärld, även om det känns så. Det händer, det händer just nu.
Och nu vill jag bara spy, spy på mig själv. För vad gör jag med mitt överflöd? Unnar mig en glass eller köper något onödigt. Visst händer det att man skänker en slant, men hur stor andel av mina pengar hamnar där? Det är inte mycket. Jag fattar inte hur jag kan veta så mycket, nästan gråta och sedan strunta i det.
Jag hoppas innerligt, att någon gång ska jag se till att göra en insats, en insats som märks, men tills dess ska jag försöka stödja i det dolda, men mycket blir det inte, jag känner trots allt mig själv. Men jag har en uppmaning till er, alla er som läser. Tänk efter, läs intervjun, tänk mera. Det är inte meningen att våran jord ska se ut såhär, vi hade tur som föddes på rätt sida av jordklotet, men varför ska de som hade otur straffas? Jag tror på en förändring, en förändring där det blir ”hippt” att vara rättvise-politiker istället för miljö-politiker. För det är där det mesta sker. Men till sist vill jag bara säga, att om jag håller mina pengar för mig själv, mitt överflöd, är jag inte värd pengarna mer än de ledande i Moldavien.