Det var en gång en liten flicka som bodde i en liten fattig by någonstans i Afrika. Hennes berättelse är nästan för ledsam för att berätta.

Alla människor i byn hade något problem. Farbrorn till höger om deras hus hade knappt några kläder. Farbrorn till vänster hade knappt inga vänner. Alla hade d något, inte bara kläd- eller pengaproblem. De fanns de som ingen trodde på, de som hade fiender
och de som det inte fanns något hopp om.

Den ledsna lilla flickan var bara fem år, men visste redan vad ett krig kunde orsaka. Hon visste vad fattigdom innebar och hon visste precis hur det var att inte känna sin fader.

Flickans mamma hade varit vacker och rik en gång i tiden. Hon var mörk och hade mörka ögon som berättade om allt hon varit med om. Hennes hår var svart som ebenholts.

Innan den lilla flickan hade fötts kom kriget till byn. Männen ville ha marken som fanns under byn. Mammans stora gula hus hade blivit förstört tillsammans med resten av familjen. Det var bara mamman som överlevde, med ett minne från den dagen. Hon lyckades hitta ett lite hus åt dem strax därefter.

Den lilla flickan som var blåögd och hade ljusare hy än sin mor satt på marken utanför det lilla huset. Den lilla flickan visste vad ondska var, vilket hon inte borde. Den lilla flickan visste vad orättvisa var, vilket hon inte borde. Den lilla flickan visste hur det kändes att vara otrygg, vilket hon inte borde.

Den lilla flickan satt där och drömde sig bort till regnbågens land där hon hade både en mor och en far. I regnbågens land finns det ingen ondska. I regnbågens land finns rättvisa. I regnbågens land finns det trygghet. Detta var ett ställe som existerade. Ett ställe som den lilla flickan bara hade hört talas om.

Det var en gång en liten glad flicka. Den lilla flickan levde i ett stort blått hus. Den lilla flickan var glad och många leksaker. Den lilla flickans familj var rik och hennes mamma var skönare än stjärnorna på himlavalvet. Den lilla flickans far var en känd man, en man som bekämpade krig var dag. Han var en man som alla ville vara.

Den lilla flickan var fem år gammal och visste vad krig var, men inte fattigdom. Den lilla flickan hade hört om krig, men inte orättvisa. Den lilla flickan hade hört om krig, men inte otrygghet.

Pappan till den lilla flickan var en lång och ståtlig soldat. Han hade blå ögon och ljust hår. Han hade för fem år sedan försökt ta marken i en lite by i Afrika och bränt ner flera stora fina hus, däribland ett gult stort hus.

Den lilla flickan satt i fönstret och drömde om regnbågslandet. Ett land där den lilla flickan kunde känna sig trygg. Ett land där den lilla flickan kunde känna sig säker. Ett land där alla sanningar kommer fram.