Jag skriver en novell/berättelse/bok/saga/ kalla det vad du vill och tänkte att jag skulle posta det jag skriver så att ni kan läsa och ge kritik.
Novellen handlar om ett sprudlande liv, ett liv som kanske inte många bryr sig om men fortfarande ett liv. Och om hur livet plötsligt tar slut och ingen bryr sig. Så läs och säg vad du tycker.
Varje del kommer postas i ett nytt inlägg.
Kram alla Umare!
Väntar spänt på försts delen!
var e novellen, jag hittar den inte.
varför inte? är du blyg?
Så fridfull jag ser ut. Händerna knäppta på bröstet, en lång vit klänning och ett lungt uttryck i mitt ansikte. Kinderna skimrar lätt och de nu blålila läpparna putar så som de alltid har gjort när jag slappnar av. Mitt kastanjefärgade hår ligger som en gloria runt mitt huvud och ger något nästan änglalikt över mig.
Den vita kistans väggar omringar min fagra gestalt. Locket var tvådelat och delen över min överkropp stod öppen men det finns ingen i den tomma lokal där min kropp väntar på att transporteras till dess sista viloplats.
Jag som alltid trott att när man dog så lämnar man efter sig ett band av sorg och tårar, men jag verkar vara ett av undantagen. Människor bryr sig inte om att jag ena dagen var där och nästa låg i en trång kista utan någon som håller mig sällskap.
Det är som om jag inte finns och aldrig har funnits. Den känslan är hemsk, den äter upp en inifrån får en att vilja försvinna från jordens gröna yta, får en att vilja.lägga sig ned och dö.
Jag hör tunga fotsteg komma mot min kista. Snart lägger någon sin varma valkiga hand mot min kalla kind. Snyftningar river i personens bröstkorg och jag kämpar för att röra på mig. Kämpar för att öppna ögonen eller röra vid den person jag älskar mest.
Jag sänder ut min ande och låter den stabiliseras. Jag ser på den person som under flera års tid funnits där, personen som jag älskat sedan första.gången jag såg honom.
Att se honom sitta vid min sida hulkandes och med sin hand på min kind fick mitt hjärta att gå i tusen bitar.
Jag sträckte ut min hand och smekte honom över kinden, smekning var som ett vinddrag men det räckte. Han vänder på huvudet och ser på mig utan att se mig. Jag känner hur tårar rinner i strida tårar ner för mina kinder. Jag lutar mig intill honom " jag kommer tilbaka, mon ange, jag älskar dig." viskar jag tyst innan jag sakta sakta tynar bort.
Lex:
varför inte? är du blyg?
Nej, skulle posta den i ett.nytt inlägg och gå igenom den lite och så. Men första delen finns nu att läsa.
Tag inte detta personligt:
Men jag klarar inte av att läsa noveller/böcker/what ever, skiten skall alltid inledas av en massa tråkiga detaljer som gör att man somnar.. Jag menar, finns det böcker som är skrivna rakt på sak? Jag har fantasin att själv måla upp bilder och färgsätta dessa menar jag.. 
bli inte ledsen. otroligt vackert skrivit.
Jag dog den nionde september tvåtusentretton. Jag minns på morgonen, jag minns hur jag slog upp ögonen, och såg solens strålar leta sig in i rummet. Jag klev upp och dagen till ära så tog jag på mig min knälånga blåa sextiotals klänning min mormor givit mig. Över den hade jag en vit tunn kofta. Jag drog ena handen genom det tjocka hårsvallet och log mot min spegelbild " idag ska jag springa och ta livet, jag ska leva för.min.skull " jag sa det lika gravallvarligt till min spegelbild som jag alltid brukade. Jag gick ut ur rummet och in till köcket, tog ett äpple och min.väska och kastade mig ut ur min lägenhet. Jag låste dörren och skuttade glatt ner för trapporna.
" God morgon miss Hasel" ropade den snälla gamla mannen som bode under mig. "God morgon mr Gilan" kvittrade jag innan jag rusade ut på gatan. Jag stannade och började rota i väskan. " var är den... Den ska ju vara här?! Aha där är den!" mumlade jag och.plockade upp halmhatten med gula, röda och blåa pärlor runt. Jag satte den på mitt huvud och gick mot starbucks där jag och Leonard skulle mötas.
Jag stannade vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt. Jag skyndade över och gick in på Starbucks. Leonard satt vid ett bord med en bok och två stora koppar framför sig.
" God morgon nörd" sa jag när jag satte mig på stolen mittemot och tog koppen med min frapuccino. Leonard tittade upp och log. " god morgon min sköna, hittat din bortsprungna grodprins än?" jag skakade på huvudet. " Inte än, men jag såg drömprinsen, han red på en vit häst."
Leonard skrattade till innan han tog upp sin kopp svart kaffe och tog en stor klunk. Jag rynkade på näsan. " hur kan du dricka det där?" frågade jag med avsmak. Leon höjde på ögonbrynet och såg på mig " frågan är hur du INTE kan dricka det" jag svarade på hans fråga genom att räcka ut tungan.
Vi gick ut från Starbucks och började gå mot oxfordstreet. Vi gick sida vid sida och jag kollade då och då upp på Leon. " varför måste jag vara så kort!" klagade jag. Leon kollade ner på mig.
" För att det gör att man känner sig manligare" sa han med ett flin. Jag slog till honom. "mansgris!" flinade jag. Han tog min hand i sin, " ja, fast du älskar mig ändå."
" ibland, när jag,känner för det"sa jag och blinkade. Han visste att jag älskade honom även om jag förnekade det så ofta jag fick chansen.
är det inte bättre att skriva om något som kanske inte är ett liv men som många ändå bryr sig om?
df rqp:
är det inte bättre att skriva om något som kanske inte är ett liv men som många ändå bryr sig om?
Alldeles för tråkigt ju!!
tycker det är bra skrivet men tycker det är lite störande att texten byter tidsform lite hipp som happ. "jag sträckte ut min hand (dåtid)" och i nästa mening "han vänder på huvudet (nutid)"
undrar också varför det är punkter mitt i vissa meningar, t.ex "jag ska leva för.min.skull"
terrormat:
tycker det är bra skrivet men tycker det är lite störande att texten byter tidsform lite hipp som happ. "jag sträckte ut min hand (dåtid)" och i nästa mening "han vänder på huvudet (nutid)"undrar också varför det är punkter mitt i vissa meningar, t.ex "jag ska leva för.min.skull"
Anledningen till punkterna är för att den är skriven på mobilen. Ska kolla igenom texten igen och rätta till de felen.Tack!
