Nu är det såhär va..
Att jag träffade en man för 7 månader sen.. Första gången jag träffade honom var jag cirka 4 år.. Sen tappade vi kontakten och fick upp kontakten för 7 månader sen på Facebook.
Vi fick bra kontakt, och började kalla varann för syskon.
Varje dag sågs vi, och jag var på hans jobb.. Vi pratade varje kväll. Jag kände direkt att han bekom att bli min storebror och bästevän förevigt. På något sätt var vi så lika, och kunde känna igen varandra på sättet. Låt mig också påpeka att vi vi har samma släktingar, och på något sätt är vi släkt.
För 3 månader sen.. Träffade han en ny tjej, Vilket fick mig att bli helt knäckt eftersom vi tappade kontakten rejält efter det.
jag är givetvis jätteglada för deras skull, och jag gör allt för att se min storebror lycklig. Men jag kände mig bortglömd, och bortputtad.. Jag fanns inte längre, och vi hördes knappt och alla minnen vi haft, försvann plötsligt. På senaste tiden har vi bråkat otroligt mycket, ungefär varje vecka.. om inte varje dag tillochmed. Hur skulle ni hantera den här situationen? Hur gör jag för att inte bli för mycket? Hur gör jag för att kunna göra vår relation bättre och göra så att vi åtminstone får sakna varann lite. Jag har tänkt att låta honom vara i någon vecka så att vi kan vara sams när vi väl pratar igen. Hur skulle ni tänka i min situation?
Jag skulle sluta vara 14 mentalt.
![[love]](/img/smilies/love.gif)
Vad menar du?
elinmti:
Träffade han en ny tjej, Vilket fick mig att bli helt knäckt
Såg du honom inte som en bror? ![[chocked]](/img/smilies/chocked.gif)
Om man ska kalla en person för "syster" ska man ju ändå vara det för livet.. och inte för ett tag.. det är så det känns. :S
elinmti:
Vi fick bra kontakt, och började kalla varann för syskon.
Läste psychon, sen när jag insåg felet tappade jag lusten. Vilket jag känner nästan borde vara mer passande efter läst klart ![[tard]](/img/smilies/tard.gif)
ont: Men i alla fall, chilla ![[zzz]](/img/smilies/zzz.gif)
Jo jag ser han som en bror.. he he, Men vi hade en sån bra relation förut.. Och nu finns jag inte längre känns det som. Somsagt, jag är jätteglada för deras skull. Men vi pratar knappt längre, Känns som om syskonskapet försvunnit helt.
Bolly:
jag känner
Bolly:
Läste psychon,
haha jag med
isola:
haha jag med
Jaha, kanske borde gå till optikern, tönt
Dekadent:
Jag skulle sluta vara 14 mentalt.
Dold text: ärinte du typ 14 år? eller är jag dålig på matte?![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
farbror gugge:
Dold text:
1. Nej
2. Att vara 14 mentalt behöver inte ha någonting med personens biologiska ålder att göra, detta är du ett bevis till.
Dekadent:
1. Nej
2. Att vara 14 mentalt behöver inte ha någonting med personens biologiska ålder att göra, detta är du ett bevis till.
ser mig själv mer som typ 12 faktsikt
klart han gör så han behöver dig ju inte längre. människor fungerar så
