OBS! Lång text.

Hej Bullen,

Jag har ett problem. Det är nämligen så att jag har en kompis som liksom suger åt sig min energi och livslust. Hon har varit en bra kompis innan och är en av få i min klass som jag umgås med på fritiden då jag mest umgås med folk som som pluggar något annat.
Allt hade varit frid och fröjd om det inte var för det faktumet att hon har sådana stora relationsproblem, hela tiden! Hon kastar sig från relation till relation och oftast från en redan dålig kille till en sämre. De utnyttjar henne och hennes dåliga självkänsla för sex. Jag har sagt det här till henne många gånger, både på skarpen och lindat in det, men det går inte in.

Det finns tex en kille som har haft henne på kroken i flera år. Han hör av sig med några veckors mellanrum och säger att han vill träffa henne och hon blir salig. Sen totalignorerar han henne och hon vräker ur sig alla sina sorger och sitt missnöje på mig. Jag säger åt henne att skita i honom, bryta helt och inte prata alls med honom. Hon lovar, dyrt och heligt, och sen så hör han av sig igen och hon är lika hopplöst borta igen.
Mellan att han hör av sig träffar hon en massa andra svin som bara vill ha henne för sex. Inget fel med att vara KK, men det är ju inte vad hon vill. Hon vill ha förhållanden, det är vad hon säger till mig och det vill absolut inte killarna. Och träffar hon en bra kille någon gång så överanalyserar hon och tror att han bra vill ha henne för sex och att han tycker hon är tråkig och intressant. Vill en kille bara det om han sitter och snackar en halv natt med henne och inte rör henne alls? Och ja, jag är lite avundsjuk på det här. Varför träffar hon nya killar hela tiden och inte jag?

Okej, man kan ha ett taskigt relationsliv men som kompisar måste man ge och ta. Jag har inte heller det så lätt i mitt kärleksliv, men när jag tar upp det med henne så lyssnar hon kanske max fem minuter innan hon byter till sina egna problem.

Jag har pratat med en killkompis om det här och han har erbjudit sig att säga åt henne på skarpen hur de här killarna tänker, men jag vågar inte låta honom göra det då hon kommer bli sur för att jag brutit förtroendet. Men vaddå, hon lyssnar ju inte på mig alls!

Förutom det här är hon expert på att ge mig dåligt självförtroende och trycka ner mig när jag har andra åsikter än henne eller inte har tid att träffa henne. Fair enough, jag umgås inte så mycket med henne då jag gör mycket annat på min fritid, men ska jag vara ärlig vill jag inte umgås mer med henne då hon är fruktansvärt tråkig och behandlar mig som hon gör. Jag står alltid på mig, men jag känner hennes missnöje när jag inte tycker som henne. Det värsta jag vet är när hon snackar skit om mina andra kompisar, säger att de är drägg och att hon inte fattar varför jag umgås med dem. Jag säger till henne, såklart, och ibland skämtar jag bort det. Men samtidigt blir jag arg, men jag är för snäll för att visa det alltid då hon är så känslig som hon är.

Jag brukar alltid vara glad och positiv, men på senaste tiden har jag blivit trött, matt och deprimerad. Dessutom strular det i mitt egna privatliv så jag känner att jag inte riktigt orkar med hennes heller. Vilket får mig att känna mig som en dålig kompis då hon inte har så många andra kompisar att prata med. Jag vill inte lämna henne ensam. Jag vet att lösningen är att prata med henne, och det gör jag. Jag är väldigt ärlig mot henne och säger att hon

Kände att jag behövde avreagera mig lite. Vad tycker ni jag ska göra? Borde jag "göra slut"? Jag har börjat att umgås mindre och mindre med henne, men samtidigt saknar jag den kompisen som jag hade en gång i tiden som var helt underbar. Men den tjejen har tydligen blivit knäckt av alla killar som behandlat henne som skit...