Jag känner mig ensam. Så jävla ensam. Jag har vänner och en bra familj men ändå känner jag mig helt ensam. Jag pratar inte om de viktiga sakerna med mina vänner och inte heller med min familj. Det känns som jag spelar en roll när jag är med dem. En glad, lite flummig person. Men innerst inne mår jag dåligt. Jag tänker inte prata med dem om detta. De skulle inte förstå. Ärligt talat äcklas jag ibland av hela min umgängeskrets. Ibland äcklas jag av mig själv.
En sak till som får mig att känna mig osäker är gymnasiet jag går på. Alla i klassen har superbra sammanhållning utom jag och en astråkig tjej som aldrig snackar. I min förra klass var jag den som snackade mest och folk tyckte om att umgås med mig. Jag försökte i början att bli vän med den nya klassen i höstas. Men de bara vände mig ryggen bokstavligt talat. Många där är vänner sedan innan också. Kanske beror på det. Men saken är den att jag varken är konstig eller har avvikande sätt/utseende och de får mig att känna mig som ett missfoster som något är fel på, som den där tjejen som är utanför. Och det är INTE jag. Pallar inte. Idag låste jag in mig på toaletten under rasten och spydde för jag mådde så himla dåligt. Så satt jag där på golvet och väntade i en halvtimme tills rasten skulle ta slut.
Sedan har jag massa tankar inom mig hela tiden som jag aldrig delar med mig av. Ibland skulle det kännas bra att prata med någon. Men det känns som om det är wasted när ingen lyssnar. Och psykologer och dylikt hade bara fått mig att känna mig som värsta problembarnet och det är jag ju inte. Egentligen är det jui inte mig det är fel på.
Jag står helt enkelt inte ut med detta. Jag vet inte vad jag ska göra.
emptyattic:
psykolog
Vänta ett år och sök till en ny klass? Du kan ju provgå redan nu.
jaa byt klass!! det är det värt, ingen ska behöva må dåligt i sin nuvarande! 🙂 Tro mig, det blir det värt, varför nöja sig med mindre när man kan ha det så mycket bättre? 🙂
emptyattic:
Och psykologer och dylikt hade bara fått mig att känna mig som värsta problembarnet och det är jag ju inte.
Är du säker?
emptyattic:
Ärligt talat äcklas jag ibland av hela min umgängeskrets. Ibland äcklas jag av mig själv.
Att du äcklas av dig själv låter som att det är dig själv det är fel på.
emptyattic:
Egentligen är det jui inte mig det är fel på.
Kanske är det eftersom:
emptyattic:
Alla i klassen har superbra sammanhållning utom jag och en astråkig tjej som aldrig snackar.
prata med en psykolog det hjälper oftast lite iaf
åh precis så känner jag mig!!![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
Skolkurator. Prova ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Det låter som om du är lite smått deprimerad. Är du likgiltig? Känns det som inget spelar någon roll?
Det där med klasskamraterna verkar lite konstigt. Varför tror du att de har något emot dig?
emptyattic:
Jag pratar inte om de viktiga sakerna med mina vänner och inte heller med min familj.
Vilka är?
Känslor? Problem? Annat?
emptyattic:
En sak till som får mig att känna mig osäker är gymnasiet jag går på. Alla i klassen har superbra sammanhållning utom jag och en astråkig tjej som aldrig snackar.
Jag hade aldrig det med någon i gymnasiet jag gick på heller. Kände mig alltid utanför, förlöjligad, även fast jag inte borde ha gjort det. Ingen tryckte mig medvetet utanför, utan det var jag själv som försatte mig i den situationen. Jag mådde dåligt av det, men jag tror ändå inte att det varit mycket bättre att försöka platsa in med dem.
Bit endera ihop eller hitta andra vänner.
