Hejsan!
För ungefär någon vecka sen har inte min kompis varit inne på Skype, Facebook. Han har inte heller skickat något SMS (varken svar eller hans vanliga små skämt) och han har inte heller varit i skolan.
Jag har försökt att kontakta honom, men inget svar.
Visst, jag är orolig. Förlåt ifall jag bryr mig om de få vänner jag har. Jag har aldrig riktigt varit i skolan mycket själv för att kunna bilda band med folk.
Jag har sett nästan allihopa som falska personer uppgjorda av lögner.
Hursomhelst så undrar jag ifall jag borde bry mig?
Jag är liksom ensam nu eftersom att min klass fryser ut mig. Jag får ofta panik när jag går igenom trånga korridorer med många personer i.
Vad som händer är att jag får svårt att andas, börjar skaka lite och bli extremt stressad.
Ofta så brukar jag bara gå någonstans där det inte är några andra personer eller bara in på toan och hänga där inne ett tag.
Så jag är inte den mest socialt kompetenta individen, men jag är trevlig och sådant.
Jag har inget problem med att hänga med personer (i min förra skola så var jag i en grupp med runt 5 andra).
Men när det kommer till att just vara fast bland okända personer som ger en blickar skrämmer mig bara.
Första dagen i gymnasiet gick ju bra och jag lyckades bli vän med 2 stycken. Men en av dom bytte och nu är den andra mysteriskt borta.
Jag vågar inte prata med en kurator här för att jag kan bara inte tåla det. Jag pratade med skolsköterskan i min förra skola och när jag träffade henne i korridorerna så kände jag att hon tänkte "Ah. Där är den där ungen som fick flytta till sina kusiner för att hans morsa är en knarkare och hans farsa är en tung alkis". Det stämmer säkert inte, men jag mår ärligt sämre än vad jag gjorde innan när jag har pratat.
Övrigt så brukar jag spela spel och programmera på fritiden.
Det hjälper mig slappna av, är kul och släpper så jävla mycket stress. Så fort som jag lirar något slumpmässigt från min Steam lista så känner jag bara hur jag blir lugnare.
Vad borde jag göra?
Jag vet inte faktiskt. Ibland önskar jag att jag kunde ha det så igen, även fast jag minns hur det kändes att vara ensam och uttittad av alla. Men jag har nog alltid gillat att vara för mig själv hur social jag än tycks vara, hur mycket jag än vill vara med andra. Att veta att någon finns i närheten och träffas lite ibland, det är ganska trivsamt.
Hur nära vänner är ni, du och han som inte syns till någonstans? Du kanske skulle kunna ringa hem till honom om du är orolig, men i värsta fall kommer han må sämre av det då han själv valt "isolationen".
Att inte våga prata med någon kurator eller liknande är nog dumt då du verkar behöva det stödet. Någon som finns där och lyssnar utan att berätta för andra. Tro mig, de kan inte göra något även om de tänker så som du skrev. Spelar det ens någon roll om du har haft det struligt hemma? Vem har inte haft det kan man fråga sig, de flesta har inte särskilt bra familjesituationer och en del värre än andra.
Kul att du har något som du kan göra på fritiden och som hjälper dig med stressen, det är något du ska hålla fast vid.
Vet inte om mitt svar hjälpte någonting över huvud taget men försök prata med skolsystern eller kuratorn, det är många som går dit så jag tror inte de orkar fokusera på varje enskild individ utanför sitt rum.
Nu är du väldigt gammal ( 16 år har man ansvar för sig själv) så du borde veta i detta laget hur du skall agera vid konsekvenser och problem. Jag tycker du ska gå till en kurator och börja prata om problemen som du upplever bland andra människor, samt börja på någon fritidsaktivitet som gör att du "tvingas" träffa andra människor( läskigt i början då Svenskar är riktigt farliga men lugn det kommer gå bra).
Lycka till ![[party]](/img/smilies/party.gif)
![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
