BU!
Jag är ensambarn, hej och hå.
När jag berättar det för folk jag lär känna som inte vet om det har de alltid någon slags reaktion på det, ofta ett "ahhh" med variernade intressanta toner.
"Ahh", med en jasså det är därför-ton.
"Ahh" med en stackars lilla ensamma dig-ton.
Samt flera andra sorter.
Hur reagerar folk?
Hur upplever du att du påverkats av att du är ensambarn?
Har folk fördommar?
BU!
Haha, det är typ samma med mig!
Buhuu, jag är ensambarn, jag är såå ensam... jag har inga vänner och inget liv, liksom vad tror folk?
Vad är ensambarn?
Vissa verkar ju anse att ensambarn skulle ha en given och nästan självklar biljett till bortskämdhet och bekvämligheter och sånnadär saker. Sånt är jävligt drygt...
Annars hade jag föredragit att ha ett syskon på heltid. Hade faktiskt det ett litet tag, en på låtsas. Det var mycket roligare. Att dela på livet lite...
Tråden känns aningen drama queen, måste jag säga. Men så är jag ej heller ensambarn.
Libertad:
Tråden känns aningen drama queen, måste jag säga. Men så är jag ej heller ensambarn.
Äh, tyst nu, bara för att du har en lillasyster
Zircon:
Vad är ensambarn?
Människor utan syskon.
Klorofyl:
Äh, tyst nu, bara för att du har en lillasyster
Libertad:
DU KAN VARA DRAMA QUEEN!
Äh värre att ha föräldrar som spottar ur sig halvsyskon i massor
"Har du någon granne då?"
Klorofyl:
DU KAN VARA DRAMA QUEEN!
Sådär brukar folk reagera när jag säger att jag bor ensam med min pappa
Nintendo:
jag bor ensam med min pappa
Då är jag inte ensam om det då.
Bl0cket:
Då är jag inte ensam om det då.
Och alla brukar fråga: "varför bor du inte hos din mamma istället"
Nintendo:
Och alla brukar fråga: "varför bor du inte hos din mamma istället"
Det frågade mig folk förut. Nu är det mest bara barn/tonåringar som gör det. Vuxna ifrågasätter oftast inte. SKönt!